Äntligen en jag-kissar-på-mig-recension
Har musikrecensenterna blivit försiktigare eller är musiken mindre omtumlande nu för tiden? När läste du en riktig ”jag kissar på mig”-recension sist? Antagligen för ett bra tag sen. Kan det ha varit någon gång innan internet hade slagit igenom på alla fronter kanske?
Möjligen läser jag fel recensenter, i fel medier, men min känsla och bestämda uppfattning är att dom där recensionerna som föregås av nedblötta byxskrev inte förekommer längre. Jag drar mig till minnes en tid då det basunerades ut recensioner med epitet som ”Rockens räddare” eller ”Det viktigaste som hänt musikhistorien sen Elvis” i krigsrubriker.
Dessa recensioner rörde sig dessutom nästan alltid om debutalbum. Andres Lokkos recension av Daft Punks albumdebut Homework (1997) är en klassiker i sammanhanget. Såväl Oasis som The Strokes debutalbum förärades med just rubriken ”Rockens räddare”. Det euforiska glädjefnatt som gick som en löpeld 2001 genom pressen för The Avalanches debut Since I left you.
När den engelska hiphopakten The Streets debuterade med sin Original pirate material (2002) tappade recensenterna fullständigt fattningen och grävde ner sig i samhällsanalyser som var så världsfrånvända att filosofen Nietzche hade haft svårt att hänga med. Recensionerna för Håkan Hellströms debut var lika rusiga som musiken som fanns på skivan och fick ju t.o.m. Aftonbladets recensent Per Bjurman att kliva upp på scen och kyssa sin nyvunna idol. Ja ni ser själva, det var ett axplock, jag skulle kunna rabbla exempel en god stund till.
Men allt det där är minst tio år sedan, jag vill mena att det fanns en vilja att positionera sig, att våga ta i, att sticka ut hakan och att på något vis återskapa känslan, den omtumlande, som man fick när man hörde skivan för första gången i recensionen. Texten eller uttrycket fick var ologiskt, bubblande och överdrivet, ibland i absurdum det fanns ingen gräns.
Visst förekommer förstås att recensenter delar ut full pott till skivor idag med, men jag tycker mig se att det är på en annan nivå. Nu är dessa recensioner fulla av nyanserade resonemang, ”goda argument” satta i perspektiv, man bryter ner musiken i beståndsdelar istället för att hitta känslan och inte sällan är de skrivna utan att man uppfattar en verklig person bakom pennan. Det ska vara allmängiltig och objektivt. Snarare blir de torra, könlösa, fega och kalla recensioner om ni så vill.
Den enda gång det bubblar över nu för tiden är väl egentligen i konsertrecensioner från när han Springsteen spelar på Ullevi. Då blir det sex spyflugor och Hysénklass och recensenten fullständigt vältrar sig i känsloutrop och egenkonstruerade superlativ. Men aldrig för ett debutalbum av ett halvobskyrt band från någon håla i norra England.
På senare år kommer jag bara på en albumdebut som har fått recensionerna att mjuka lite i denna ängslighet. Det är Glasvegas, men inte heller här fanns den reservationslösa kapitulationen för känslorna, det fanns ett om och ett men och en viss återhållsamhet även där. En intressant notis i sammanhanget är att de regelrätta sågningarna ofta fortfarande tillåts vara känslostyrda och sakna de nyanserade och objektiva dragen. Det är en skillnad värd att fundera på.
Är det så att musiken inte längre har den omtumlande effekten? Upptäcker vi banden för snabbt genom att musiken är så tillgänglig idag, ett debutalbum är inte lika viktigt som statement idag? Har tillgängligheten gjort att vi trubbas av eftersom vi matas med musik ständigt? Att vi alltid kan klicka vidare till nästa band, till något nytt och kanske ännu mer spännande gör det att vi inte tillåter musiken att beröra oss så ohämmat som förut?
Eller har helt enkelt vurmen för ingenjörstänkandet, att allt är mätbart, att det bara är kalla torra fakta som åtnjuter någon relevans, har denna tanke också nått in i betraktandet av konstformerna? Har skivrecensioner blivit liktydigt med konsumentinformation? Vill vi verkligen ha det så? Det är inte en diskmaskin jag ska köpa, då bryr jag mig om hård och kall fakta.
Men en popskiva bryr jag mig faktiskt bara om vad den gör med mitt känsloregister precis i den sekund jag sätter nålen till vinylen, och är den riktigt bra så blir precis allt annat oviktigt just då. Jag vill ha recensioner och recensenter som återspeglar detta, jag tycker de flesta av dagens recensioner är skittråkiga.
Jag vill ha texter om musik som är som musik, fyllda med blod, svett och tårar, jag vill ha överdrifter, sentimentalitet och mänskliga tillkortakommanden. Det är de enda recensioner som säger mig något och betyder något. Någonting att känslomässigt förhålla sig till, något att ta stjärn emot. Jag vill veta att det är rockens räddning eller världens bästa skiva just nu, inte hur den står sig om ett halvår eller att den funkar bra i bilstereon.
Jag vill ha en recensent som tar i så att Hen kissar på sig.
Så nu tänker jag kissa på mig i en recension,
för det här är världens bästa skiva just nu »
Text: Matthias Perna Pernhede