En himla massa galenskaper (som blev av)
En himla många galenskaper (som blev av)
Claes Eriksson har alltid varit intresserad av humor och komik i alla dess former, och att värna om sina medmänniskor har sedan skolåren varit en lysande ledstjärna i livet. Karriären med Galenskaparna och After Shave var dock trögstartad och vägen allt annat än spikrak: – Vi lyfte väl lite som en albatross. Vi sprang som fan längs kajen och till slut när vingarna äntligen började bära så flög vi jävligt bra, säger Claes Eriksson.
Idag uppträder Galenskaparna och After Shave med jubileumsföreställningen 30-årsfesten på Oscars i Stockholm, för utsålda hus. Något Claes Eriksson långtifrån hade räknat med när han täckte av idén inför de övriga kamraterna. Egentligen var en helt nyskriven föreställning i fokus, med tilltänkt premiär 2012. 30-årsfesten skulle bara spelas 30 gånger varpå den nya föreställningen skulle sättas upp. Riktigt så har det inte blivit.
– Jag trodde nog att det skulle bli någon form av nördföreställning, för de allra mest inbitna, säger Claes.
Tidigare har Claes inte varit förtjust i tillbakablickar, likt 30-årsfesten. Men när idén kom till honom för några år sedan, att göra ett nummer för varje år som passerat sedan starten, kunde han inte värja sig.
– Jag tyckte att idén var så överlägset rolig. Att ta det extremt kronologiskt, utan att pilla eller ändra något. Allt enligt samma ursprungliga manus och gamla kläder och allting.
Uppväxten
Uppväxtåren tillbringade Claes i Trollhättan. Så länge han kan minnas har han varit intresserad av komik i alla dess former, allt från clowner till roliga filmer och TV-shower. I småskolan ansvarade Claes mer eller mindre över roliga timmen. Omkring sig hade han en liten grupp och tillsammans skrev de av sketcher från skivor och lite egna påhitt och framförde inför övriga klassen.
– Roliga timmen var mitt bästa ämne kan man säga, skrattar Claes.
Under gymnasietiden fokuserade Claes mest på saker vid sidan av skolarbetet. Tillsammans med kamraten Kent Fredriksson uppträdde han som Gordon & Ballantine och sjung egenkomponerade visor på svenska. Något som var ovanligt förekommande vid tiden.
– Vi skulle hetat Simon & Garfunkel, men det var upptaget. Det blev istället två spritsorter och det säger väl lite om våra pubertala intressen. Men vi nådde ändå viss framgång. Detta tog vi med oss när vi flyttade till Göteborg året efter och hamnade på Västgöra nation.
Som 19-åring flyttade han till Göteborg för att läsa på Universitet, men studierna gick knackigt. Ur Gordon & Ballantine startade Claes och Kent Västgöta-skôjet, en form av alternativt studentspex. Totalt skrevs fyra helaftonsföreställningar.
Bildandet av Utan lots
Efter sista föreställningen med Västgöta-skôjet 1974 bildades Cabaret-gruppen Utan lots. Gruppen gjorde en viss succé på Folkparkernas artistförmedling, på den tiden folkparkerna fortfarande var stora. Utan lots medverkade i december 1974, under 10 minuter i Örebro.
– Vi gjorde en helvetes succé och fick 55 folkparksjobb. Året efter åkte vi runt Sveriges folkparker, från Trelleborg till Malmberget. Dessutom hade vi en krogshow på Trädgårn i Göteborg och en i Malmö. Så Utan lots var väldigt heta en kort period.
Medlemmar föll ifrån och hösten 1976 återstod endast tre deltagare. En av dessa var Kerstin Granlund, som sedermera skulle bli en beständig kumpan i Galenskaparna. Snart dök den lilla skaran upp i Hagge Geigerts revy.
– Hagge kände till oss sedan tidigare. Vid den här tiden hade jag precis bildat familj, och det gick lite sämre rent ekonomiskt. Jag hade tidigare kontaktat Hagge för att sälja in material och texter till hans revy. Jag kommer ihåg när vi träffades under en lunch i en park och jag skulle visa honom materialet. Han var väldigt välvillig, så jag passade på att fråga honom om han inte hade användning för tre artister också.
Radiounderhållning
De tre genomför en mindre audition, för att fräscha upp Hagges minne. Och får chansen att uppträda i Hagges revy. Revyn gjorde succé och hamnade till slut på Berns i Stockholm. En biljett in till radions värld, skulle det visa sig.
– Vid den här tiden hade jag väskan full med idéer till radio och TV som jag försökte sälja in. Och på radio nappade de på ett radioprogramförslag jag hade som hette ”Kommers”. Det var en sorts roliga kvartar med ett givet tema som man sjung och skojade lite kring.
Claes hade spelat in fyra program hemma i köket som han spelade upp för radiofolket, varpå de köpte tio program. Sedan tio till, och tio till. Totalt trettio program. Dessutom skapades serien Herr – och dammagasinet, om tio avsnitt.
– Vi gjorde även ett program som hette Galenskaparna. Och sådär höll vi på med radio några år, och det var också en nyttig och bra skola. Man fick skriva mycket manus, så det hade jag stor glädje av.
Tack vare medverkan i radion skulle gruppen få vara med i den sista sändningen av radioprogrammet Frukostklubben med Sigge Fürst. I programmet ingick alltid ett mindre amatörinslag i slutet. Eftersom detta var det sista programmet skulle de ett litet bättre inslag inkluderas.
– Och det skulle vara vi då. Vi fick uppdraget att skriva en parodisk hyllning till Sigge Fürst. Min bror Anders var väl 22, kom direkt från Trollhättan och fick uppgiften att imitera Sigge. Det var dessutom ett program som direktsändes i TV. Det var jättemycket tittare, så det var en ganska svettig uppgift.
Namnet Galenskaparna och Sten-Åke Cederhök
Medverkan i Frukostklubben blev gruppens avstamp och i samma veva dök även namnet Galenskaparna upp, av misstag. Sigge frågade efter gruppens namn. Claes hade ett programförslag inlämnat till TV med namnet Galenskaparna, och just detta kom ut som svar.
Efter inslaget i Frukostklubben tog Galenskaparna 1979 steget från radion för att göra en scenshow i Göteborg. Med ett praktfullt fiasko i sitt följe.
– Vi började verkligen i motvind, men knöt näven och kämpade på.
Senare samma sommar fick de ändå jobb genom Sten-Åke Cederhök. Sten-Åke hade då gjort Veckans revy på Liseberg varje sommar i många år. Just det här året hade han enbart möjlighet till två dagars repetitionstid i veckan, med anledning av TV-inspelningen av Albert och Herbert.
– Han såg vår krogshow och tyckte väl ändå att det dög nånstans, så han engagerade oss i den här revyn. Det var Anders, Kerstin, jag, en pianist och Sten-Åke. Han gjorde sina nummer och vi gjorde våra. Det hela sparade repetitionstid för honom, vi hade våra nummer med oss och han körde sina.
Idén om egen föreställning föds
Tiden efter revyn reste Galenskaparna runt i landet. En period med mycket turnerande, bärande och slit på firmafester och mindre inkomstbringande gig. Trots enstaka medverkan i TV lyfte det aldrig riktigt. Claes hade tillsammans med Kerstin smakat på den stora framgången med Utan lots något år innan, och kände tydligt av den starka friktionen mellan gruppen och framgången.
– Galenskaparna var på något sätt eftersläntrare till Utan lots, vi var de där som aldrig blev någonting. Det blev lite den stämpeln vi fick när vi startade igen. Det fanns inget riktigt intresse för oss, vi fick inte alls samma publicitet. Detta gjorde att vi någonstans i slutet av -81 kände att vi måste ha en egen föreställning. För att få en egen identitet, för att få en status och värdighet.
Sammanslagningen med After Shave
1982 hade Anders jobbat vid sidan av Galenskaparna och stött ihop med barbershop-kvartetten After Shave. Medlemmarna i After Shave studerade på Chalmers där även Anders var engagerad. Han var känd som en humoristisk typ, som sjung och pratade roligt på fester och gasquer. Och deras vägar korsades.
– De klickade och fann varandra snabbt. Efter ett tag presenterade Anders de andra i After Shave för Kerstin och mig. Då hade jag den här idén om att vi skulle sätta upp en egen revy. Detta resulterade i fyra föreställningar av Skruven är lös på hösten, med Galenskaparna och After Shave. Det blev en knallsuccé och totalt 48 föreställningar i slutändan, minns Claes.
Med Skruven är lös kände ensemblen att det började lossnade en aning, men väl uppe i Stockholm med samma föreställning blev resultatet platt fall, och de vände hem med svansen mellan benen.
– Med Träsmak tänkte vi att vi får väl stanna i Göteborg, det får väl räcka. Och vi var glada för det. Vi gjorde 70 föreställningar och gjorde jättesuccé, ännu större än Skruven är lös. Men då kom en krögare från Stockholm som vi kände ner för att se Träsmak. Och ville ha oss på sin krog. Han lyckades på något sätt övertala oss att göra om Träsmak till en krogshow. Med det tråkiga minnet från året innan tänkte vi att det kommer att gå åt helvete. Men okej, vi kan väl ändå åka upp de tre veckor som krögaren hade tänkt sig, vi får ju ändå betalt. Så det gjorde vi, och så blev det 13 veckor. Plötsligt blev Träsmak en jävla succé.
Samarbetet med After Shave var avgörande för Galenskaparnas fortsatta existens. Fram till sammanslagningen hade den tillryggalagda berg- och dalbanan var allt annat en utstakad väg mot framgång. Många andra hade gett upp hoppet om en framtid i branschen både en och två gånger.
– Ja, det kan man ju verkligen fråga sig – varför slutade vi inte, varför gav vi inte upp? Men jag tror jag hade en enormt envis drivkraft och en förmåga att se det positiva i all motgång, på något sätt. Även i halvtaskiga föreställningar kunde jag fokusera på de få skratt som publiken ändå bjöd på. Vi hade några enstaka bra föreställningar, och det var ju de man bar med sig.
Tillkomsten av Macken
1983 deltog ensemblen i Ingvar Oldsbergs entimmes TV-program Oss skojare emellan på onsdagar. Programmet kortades ner till trekvart och en kvart blev över i tablån varpå sällskapet fick frågan om att fylla ut tiden. Jonssons onsdag såg dagens ljus, och framfördes tillsammans med After Shave. Programmet blev en ljusglimt bland alla bakslag.
– Det var vår första TV-serie. Och det var svårt, 15 minuter är ett ganska hopplöst format, man hinner liksom inte göra någonting av det innan det är slut. Så det blev lite bökigt, men vi gjorde fem program och fick ganska mysig respons på dom.
Idén till Macken föddes genom Anders fantastiska tolkning av en bilmekaniker i en annan sketch. En tredelad sketch där Claes i den inledande delen ville gestalta en miljö där radion står på för jämnan. En bilverkstad.
– Anders fångade Roy direkt, det var helt fantastiskt. Fan vad roligt det blev när han började läsa den på Trollhättedialekt. Och publiken köpte det med hull och hår, så vi kunde ju inte bara nöja oss med den sketchen. Vi var ju tvungna att exploatera den karaktären mer.
Ideligen hade han kontakt med TV för att försöka sälja in sina idéer.
– Jag kände Bosse Renberg, som hade jobbat på radio när vi gjorde Kommers, han jobbade nu på TV och var någon slags chef där. Han hade sett Träsmak – men tyckte inte den var bra. Däremot tyckte han Roy var väldigt rolig. Så under en lunch föreslag jag idén om att utveckla Roy till en egen TV-serie, och då tände han på alla cylindrar.
De tre osårbara åren
De här tre åren när det lossnar för Galenskaparna och After Shave, 1985, -86 och -87 kallar Claes för de tre osårbara åren.
– Det var då vi inte visste att vi kunde vara dåliga, skrattar Claes. Vi tappade allt omdöme. Det var först långt senare jag läste dåliga recensioner om exempelvis långfilmen Leif, jag trodde alla älskade den filmen. Jag läste inga recensioner på den tiden, det var först när vi gjorde Hajen som visste för mycket som jag förstod att vi kunde vara dåliga. Den sågades överallt, då kom man ner på jorden igen.
– Vi upplevde aldrig att det lossnade över en natt, vi lyfte väl mer som en albatross kan man säga. Vi sprang som fan längs kajen och till slut när vingarna äntligen började bära så flög vi jävligt bra. Herreys är jämngamla med oss och de slog igenom över en natt och försvann lika fort. De flög inte lika bra, men de lyfte snabbt.
När Macken sändes i TV hade Claes fått igenom filmmanuset till filmen Leif och var mitt uppe i förproduktionsarbetet av filmen.
– Jag var inte riktigt med på att det faktiskt sändes. Det fick jag höra sen att serien fick ju en enorm uppmärksamhet. Anders och Jan Rippe fick åka runt och signera skivor i sina overaller. De skapade upploppsstämning i Mariestad och Trollhättan. Och de visste inte jag, jag höll på med långfilmen.
Källan till inspiration
Manuset till Leif skrev Claes under veckorna när föreställningen Cyklar spelades på Intiman i Stockholm. Under veckorna skrev han ner utkast för hand och på lördagarna skrev han ut det på skrivmaskin innan dubbla föreställningar på teatern. En normal produktionstakt låg runt 20 sidor i veckan.
– Fantastiskt, det gör det inte nu längre kan jag säga. Det enda svar jag har på var inspirationen kom ifrån är att det gick så bra. Succé föder succé. Man blir inspirerad till att göra mer.
– Det finns inget bättre gödningsmedel för människor än beröm, uppskattning. Och det har jag fått så att jag nästan skäms, när man ser hur det ser ut i världen och hur människor hanterar varandra. Man ska vara rädd om varandra, det är en erövrad visdom. Man ska vara jävligt försiktig när man kritiserar. Den främsta recensenten är publiken. Den skrattar inte om det inte är roligt. Den är långt bättre än en recensent i tidningen.
Kritik tillintetgör inspirationsflödet fullständigt för Claes. Men istället för att knyta handen i fickan med revansch i sikte, tror han på att ge människor en andra chans.
– Jag tror på att vara vänlig och varsam mot sina medmänniskor. Det har jag haft med mig hela livet. Jag minns på gymnasiet, det var lite stökigt i vår klass med mobbningstendenser, men så plötsligt hände någonting. Någon flyttade och någon annan kom inte och plötsligt blev alla sedda i klassen. Vi skapade ett litet förbund och tillsammans gjorde vi en hel långfilm i Dubbel-8-formatet. Alla var med i filmskapandet, hela klassen. Alla bidrog, någon kunde sy och någon tecknade. Alla blommade ut på ett fantastiskt sätt. Det blev en otrolig stämning och känsla. Detta har jag tagit med mig i livet. Många har frågat mig hur vi kan hänga ihop i ensemblen, och det beror på just det att vi aldrig dissar varandra utan ger alla en chans till. Under hela den resan vi gjort så är det en som har slutat, det är den enda konflikt vi har haft. Sedan har det varit samma gäng genom alla år. Vårt produktionsbolag Kulturtuben består av samma gäng som började -82, även bakom scenen.
En himla många program
Inför TV-serien En himla många program 1989 bidrog samliga i ensemblen med manus och idéer. Hittade man på någonting fick man skriva, spela in och klippa det på eget bevåg. För Claes var det inget nytt men för de övriga blev det lite av en TV-akademi.
– En himla många program var en fantastiskt rolig inspelning. Jag hade gjort Macken och Leif sedan tidigare så jag hade koll på inspelningssituationer. Men de andra hade dessförinnan bara stått framför kameran. De hade ingen erfarenhet av regi eller klippning, men det fick de lära sig. Alla bidrog med grejer. Jag gjorde fortfarande mest, jag var ju så jävla på hugget, skrattar Claes.
Claes skriver färdigt ett manus helt och fullt innan det visas upp för kamraterna. Han skriver endast en version av manus. Som inte ändras. Han testar dock allting på sin fru, och han vet med sig när någonting är bra. Även om hustrun tycker annorlunda.
– Min fru får ju höra allting, på henne testar jag materialet. Hon är en bra värdemätare. Jag vill inte visa för någon annan då idéerna är så sköra när de är ofärdiga. Min fru är väldigt vänlig, för hon vet att jag är så lättsårad. Fast det har jag ju genomskådat så det spelar egentligen ingen roll. Men när hon säger ”ja, men det där kan nog bli nåt”, då vet jag att det är kass. Fast ibland kan jag jobba vidare ändå, och oftast har jag rätt. Det kan ju låta väldigt förmätet att säga så, men jag har faktiskt en ovanlig egenskap – jag vet när det är bra. Det är fantastiskt. När jag väl har hittat en pärla, då vet jag när jag ska stanna i manus. Sedan når inte alla bitar i en föreställning dit, men de når en bit på väg. Jag har alltid haft den känslan, den förmågan, jag tror det är hemligheten bakom min framgång. Jag är så otroligt övertygad att det är bra, det är ingen som kan rubba den övertygelsen.
Uppehållet 2006-2011
Efter långfilmen Den enskilde medborgaren 2006 presenterar Claes sedvanligt ett nytt projekt för det övriga sällskapet, som tackar nej. Och de går skilda vägar. Claes uppträder för sig och de övriga på sitt håll. Under uppehållet väljer Kerstin Granlund 2011 att deklarera sin pension från scenen. Någon uttalad plan om att på sikt sammanstråla finns aldrig.
– Det vet man ju inte, det får man ta som det blir. De andra hade en väldig drivkraft att göra krogshow, och jag har aldrig trivts särskilt bra med att uppträda på krog. Det blir mindre nyanser, mindre uppmärksam publik. Att uppträda på en teater är något helt annat. När vi fick Lorensbergsteatern kände jag ett stort ansvar att förvalta det på något sätt. Här kan man göra föreställningarna med stora nyanser, här sitter en publik som är väldigt lyhörd och då kan föreställningen få en större spännvidd.
Claes uppträdde med sina båda föreställningar Solo och Max medan After Shave och brodern Anders uppträdde med krogshowerna Cabaret Cartwright och Gubbröra och pyttipanna. Samarbetet smygstartade 2010 med revymusikalen Hagmans konditori, framförd av After Shave och Anders Eriksson med manus och regi av Claes.
Ny föreställning 2015
2015, när sviterna efter 30-årsfesten lagt sig, är det åter dags för Galenskaparna och After Shave att stå på en scen tillsammans för att framföra nytt material. En helt ny föreställning väntar i faggorna. De kommer då att framföra nytt material tillsammans för första gången på nio år. Vad som händer därefter får tiden utvisa.
– Jag har ju fått göra allt jag kunde drömma om att göra. Och just nu gör jag sånt jag aldrig kunde drömma om att göra, skrattar Claes. Därför vet jag inte riktigt vad det blir framöver. Men jag vill fortsätta, inte minst för att vi har en så stor och hängiven publik, och det är inspirerande i sig. Och det finns ju fortfarande saker i samhället som man kan kommentera, på vårt sätt.