Ostindiefararen – från väst till öst

Av admin
Arkivet
22 Maj 2008
1732 Läsningar

Den 12 september 1745 närmade sig Ostindiefararen Götheborg hemmahamnen efter 30 månaders seglats över världshaven. Med en last lika mycket värd som den dåvarande svenska nationalbudgeten gick skeppets andra Kinaresa mot sin ände.

ostindiefararen1
Foto: SOIC Robin Olsson

Resan hade varit en prövning för både skepp och besättning, stormarna ute till havs hade avlöst varandra och manskapet ombord var medtagna och nötta. Hoppfulla inför tanken på den stundande hemkomsten seglade de skeppet in mot Göteborgs hamn. Men det kärkomna återvändandet förbyttes till katastrof. Strax efter inträdet i hamninloppet gick skeppet på grund och inför ögonen på förväntansfulla åskådare gick skeppet till botten med hela sin last.

Dykningar ner till skeppet görs vid olika tillfällen genom åren och delar av lasten bärgas innan fartyget till slut faller i glömska nere på botten. I december 1984 återupptäcktes fartyget och en ny resa för Götheborg skulle ta sin början. Under dykningarna på den marinarkeologiska utgrävning som följde väcktes idén och projektet om att återskapa en ostindiefarare från 1700-talet i full skala och att segla med den till Kina. Jens Langert, riggkonstruktör på skeppsbygget och båtsman under Kinaresan, berättar om hur funderingarna gick. -Frågorna kring hur livet ombord på ostindiefararen hade utspelat sig födde idén om att återskapa upplevelserna under en seglats till Kina. Det var dessutom intressant på flera andra plan, dels handelsutbytet nationerna emellan, dels skeppet och dess historia.

Efter avklarade utgrävningar började förutsättningarna för att bygga en replik av fartyget undersökas i början av 90-talet. Ett problem var dock att skeppsbyggmästare på 1700-talet sällan utgick från ritningar när skeppen byggdes, ritningar och tumregler för byggnationerna var ofta sprungna ur skeppsbyggmästarens empiriska kunskap och det hörde till ovanligheterna att de skrevs ner på papper. Med utgrävningen, arkivmaterial och modeller av gamla fartyg som referenspunkter lyckadesså småningom ritningar till Götheborgs skrov tas fram.

Fartygsbygget
Bristen på dokumenterade bygganvisningar skulle visa sig bli en utmaning rakt igenom hela projektet. Jens berättar om hur bygget framskred. -Det var en historisk forskning i praktiken, mycket kom vi på under projektets gång. Hur man tillverkar olika delar och hur man hanterar dem ute till sjöss är inget man kan läsa sig till, vi fick helt enkelt prova oss fram. På så sätt bestod projektet till stor del av problemlösning, vi besökte museer, läste böcker och försökte på bästa sätt förstå hur de tänkte på 1700-talet utifrån den tidens verklighet och förutsättningar.

I samtliga led fick vi utveckla verktyg och arbetsmetoder från grunden. Det blev å ena sidan en väldigt kreativ och stimulerande miljö att arbeta i, men stundtals väldigt känsloladdat. Med många starka viljor och idéer inblandade vill det till att nå en gemensam lösning, men vi byggde det här skeppet på det enda sättet det gick att bygga det, genom att prova sig fram och på så sätt lära sig av historien.

I fartygsbygget har traditionellt material från 1700-talets skeppsproduktioner använts. Smeder har smitt spik och bultar, beslag, krokar och verktyg till en sammanlagd vikt av 50 ton järn, bland annat har 27000 spikar smitts för hand. Allt tågvirke ombord på skeppet har slagits av äkta hampa som sedan tjärats. Den totala vikten av tågvirke på fartyget uppgår till 25 ton, därutöver tillkommer mängder av olika typer linor, rep och trossar. Närmare 2000 kvadratmeter segel av linneduk har handsytts. 1200 plankor av ek har tillverkats, alla med olika mått och separat passform. Bildhuggeriet ombord, däribland den tre och en halv meter höga galjonsfiguren, tog två år i anspråk.

Arbetet med att foga timmer till master och rår har tagit månader för timmermännen att färdigställa. Det enda undantaget från traditionellt material som gjorts under projektet är att furu använts till bygget av spanten. Förr användes krumväxt ek, men ek är en bristvara idag och det skulle vara omöjligt att få tag i de mängder som skulle behövas.

Under 1700-talet var produktionen av ostindiefarare en stor industri och tack vare en infrastruktur uppbyggd kring varven kunde ett fartyg färdigställas inom 18 månader. 2000-talets ostindiefarare tog närmare 10 år att bygga. Ett helt nytt varv fick upprättas inför produktionen av fartyget, dessutom byggdes en smedja och en timmerverkstad i anslutning till varvet.

Produktionen av Götheborg pågick därefter från juli 1995, då kölen sträcktes som det symboliska startskottet för bygget, fram till juni 2003 då skeppet sjösätts på Sveriges nationaldag. Avslutande bygge sker sedan vid kajen fram till september 2004 då ostindiefararen Götheborg döps av Drottning Silvia. Resultatet är en kopia av ostindiefararen Götheborg som byggdes 1738, så när som på den moderna tekniska utrustningen som undangömts längre ner i skeppet. En kopia som seglas på samma sätt som ursprungsskeppet, eller så nära det går att komma.

ostindiefararen5Foto: SOIC Robin Olsson

Kinaresan och båtlivet
Efter genomförda provseglingar och avklarad jungfruresa till Stockholm sommaren 2005 hissas så seglen i oktober för avfärd med destination Kina och Shanghai. Besättningen består av 30 fasta besättningsmän samt närmare 50 volontärer, jungmän, som arbetar på båten etappvis. Jens berättar om tillvaron ombord på skeppet: – Livet ute till havs är väldigt intensivt. Man är ombord en period, sedan är man ledig lika länge. Tiden ombord arbetar man i princip 24 timmar om dygnet och efter en månad är man rejält utpumpad.

Allt skall underhållas och ses efter, saker slits ochska repareras och skyddas. Den inledande fasen av Kinaresan var dessutom extra hektisk, fartyget var inte färdigbyggt till fullo utan fick byggas klart under första etappen ner till Spanien. De 50 volontärer som arbetar ombord under de olika etapperna är en mix av kön, åldrar och social bakgrund. -I början känner man inte varandra, det är bara att visa sig från sin bästa sida och hänga på i gänget. Jungmännen är indelade i tre vaktlag i vilka de bor tillsammans, arbetar tillsammans, håller rent, äter och roar sig tillsammans.

Det blir en enorm sammanhållning ombord och efter bara en kort tid samarbetar vaktlagen otroligt effektivt och smidigt tillsammans, berättar Jens. Många av jungmännen hade lite eller ingen erfarenhet alls av segling eller liknande fartyg sedan tidigare. En del av jungmännen har hängt kvar och är numer en del av den fasta besättningen, några arbetar på andra fartyg. Det känns väldigt roligt att kunskapen har spridit sig, att många av de som mönstrat på har blivit intresserade av sjömansyrket genom sin tid på skeppet. En bättre start kan man nästan inte få, ostindiefararen är en nyttig skola för sjöfolk och det finns otroligt mycket att lära ombord.

Norrköpingsbo ombord
Marcus Wärlinge från Norrköping hade babordsvakten ombord som jungman under den närmare sex månader långa hemfärden från Singapore. Marcus minns sin vistelse ombord på skeppet: – Man kom ganska snabbt in i trallen med rutiner och livet ombord. Innan avfärd hade vi två veckor i hamn för att lära känna varandra i besättningen, bekanta oss med skeppet, lära oss alla termer, vart allting sitter, kommandon vid hissning av segel osv. Första etappen var en två och en halv veckas segling till Indien, det var en otroligt häftig känsla, första kvällen vi satte segel och stängde av motorerna.

- Sedan seglade vi hela första etappen, med lite badstopp emellan. En vanlig arbetsdag ombord startade med väckning vid 7.00, frukost 7.30, uppställning 8.00, gå på vakt med diverse sysslor och underhåll fram till 12.00 då nästa vaktlag tog över, lunch, vila och träning fram tills middag vid 18, gå på vakt igen 20.00 fram till 24.00. Det var påfrestande fysiskt ombord, men jag är van vid fysiskt arbete och tycker om att vistas på havet, jag trivs med att arbeta på höjder och att klättra, så livet ombord passade mig nog ganska bra.

Marcus framhåller den sociala tillvaron som ett positivt inslag: Gruppdynamiken som uppstod var fascinerande, man sörjde om varandra, man träffades och umgicks varje dag och strävade efter ett gemensamt mål. Gruppens bästa sattes i första rummet, om någon hade en dålig dag fanns det alltid någon annan som ställde upp. Man behövde inte hålla upp någon fasad eller spela macho på något sätt. Man får vara öppen och anpassningsbar under sådana här omständigheter.

Hålla på sitt men ändå säga vad man tycker och känner, så att det sociala fungerar ombord. Det är klart att man ibland hade dåliga dagar då man ville vara ifred. Ett av få alternativ för att finna ensamheten ombord var att klättra upp i masten, bara för att få komma undan en stund. Annars var man ganska påpassad. Man fick försöka hitta sin lilla sfär av ensamhet, och den är viktig upptäcker man snart under sådana här förhållanden. Men i det stora hela trivdes jag väldigt bra.

Uppmärksamhet kring Kinaresan
Efter en resa över nästan hela jordklotet, med stopp i fem olika kontinenter, anlände ötheborg åter till hemmahamnens inlopp i juni 2007 efter dryga 20 månader till sjöss. Nu gick det betydligt bättre än den olyckliga dagen 262 år tidigare. Massvis med tillresta åskådare hade anslutit för att bevittna ostindiefararens hemkomst, hamninloppet var fullproppat av båtar som trängdes för att på nära håll skåda fartyget och vid kajen stod Kung Carl Gustav tillsammans med Kinas president Hu Jintao för att hylla och ta emot skepp och besättning. Resan hade milt uttryckt blivit en succé, från början till slut.

- Redan när skeppet höll på att byggas kände vi av intresset kring projektet, berättar Jens. Representanter från oss reste över till Kina för att etablera kontakt. De kom hem och berättade att intresset redan på ett så tidigt stadium var stort. I början tog man det med en nypa salt, hur intressant kan det vara för kineserna att vi bygger en träskuta i Göteborg? Men responsen i Kina var över all förväntan.

Intresset för historia är stort i Kina och det här projektet är ju en del av deras historia. Sverige hade ett ostindiekompani som handlade med Kina, till skillnad från övriga kompanier på 1700-talet som senare även krigade mot dem. Det är väldigt få fartyg från den tiden som fortfarande har ett så aktat rykte om sig som Götheborg.

De flesta andra var slagskepp medan Götheborg enbart nyttjades för ren handel mellan nationer och det är den historien vi vill belysa, bevara och lyfta fram. Skeppet var visserligen bestyckat med kanoner, men i syfte att kunna försvara sig då det var tillåtet att bemöta våld med våld. På den tiden var det vanligt med pirater och eftersom skeppet hade en dyrbar last ville man vara kapabel att försvara sig.

Fartyget och dess historia med fredlig handel och sjöfart har ett starkt symbolvärde i Kina, vilket påvisades genom att presidenten valde att planera in ett statsbesök i Sverige i samband med ostindiefararens återvändande. Dessutom det första statsbesöket någonsin av en kinesisk president i Sverige.

Fartyget rönte stor uppmärksamhet varthän det än bevistade hamnar. -Det är svårt att förstå här hemma vilken uppmärksamhet skeppet fick där över, förklarar Marcus. Massor av folk mötte oss i hamnen och närapå sprang efter oss i land. De hejdade oss för att få oss att skriva autografer, på den nivån var det.

Västkust– och östkustturnén
Under sommaren 2007 seglade Ostindiefararen längs västkusten på en i högsta grad uppskattad turné via sex olika stopp. Med ett totalt antal besökare av 64000 och med 4000 besökare ombord per dag var succén ett faktum. Intresset för att skåda Ostindiefararen visade sig vara stort ute i landet, uppslutningen och uppståndelsen kring skeppet i de olika hamnarna renderade timslånga köer av förväntansfulla och tålmodiga besökare.

Efter förra årets succéseglats är det nu åter dags för skeppet att ge sig ut på turné, den här gången längs Östkusten via bl.a. Stockholm, Helsingfors och sedermera Norrköping.

-Det ska bli kul att resa runt och visa upp fartyget, säger Jens. Även om det heter Götheborg är det hela Sveriges skepp, det är det vi vill förmedla genom den här turnén och vi kan bara hoppas på ett lika stort intresse kring den här turnén som på den förra.

Varje stopp på Östkustturnén är unikt och utarbetas tillsammans med värden för att bli en upplevelse med någon form av lokal anknytning. -Västkustturnén var en enorm framgång över all förväntan och vi är väldigt glada över att även kunna ge östkusten en chans att bevittna skeppet, säger Kristin Hamdan, informationsansvarig på Svenska Ostindiska Companiet.

Vid turnébesöket ligger skeppet öppet för besökare, en snitslad bana följes med besättningsmän ombord för att svara på frågor och berätta om skeppet. I anslutning till skeppet upprättas dessutom en tältby med utställningar, fotografier från Kinaresan, en souvenirshop och andra begivenheter kring fartyget och dess historia.

Framtiden
- Kinaresan blev en otrolig framgång och uppmärksammades stort i både Kina och Sverige, förklarar Kristin. Ett gemensamt intresse för båda nationerna är att kunna genomföra ännu en Kinaresa och målet just nu är världsutställningen i Shanghai 2010. Men vägen dit är lång, det kostar att hålla skeppet i trim och det är ett oupphörligt arbete med att samla in medel för att främja framtida expeditioner. Men siktet för Marcus är redan inställt. -Min resa med Götheborg har betytt mycket för mig, berättar han. Man får nya perspektiv på tillvaron, man lär sig mycket om sig själv och en hel del om andra.

-Det är en erfarenhet jag alltid kommer att bära med mig. Målet är att söka en plats ombord på resan till Shanghai om två år, då kanske rentav som fast besättningsman. Får jag chansen igen ska det mycket till för att jag skulle tacka nej. Skeppet är visserligen byggt för att hålla i 25 år, men för varje resa hon gör blir det mindre sannolikt med fler resor, så det gäller att passa på, avslutar Marcus.

Text: Markus Qvist

Comments

comments