Sverker Wadstein: Sorg och saknad
Det är fler av oss som skulle behöva gå ut i skogen och skrika när saknaden skär som knivar i bröstet.
I Astrid Lindgrens saga om Ronja Rövardotter berättas det om hur sorgen griper tag när gamle Skalle-Per dör. I sin förtvivlan ropar Ronjas pappa Mattis ut sin sorg: – Han fattas mig! Här tror jag många av oss kan känna igen oss när döden drabbar. Mattis agerar ut sin sorg genom att ropa och skrika ut sin förtvivlan över skog och berg:
– Han fattas mig!
Jag tror att Mattis sätt att hantera sin sorg är sund och hjälper vidare. Det är fler av oss som skulle behöva gå ut i skogen och skrika när saknaden skär som knivar i bröstet. Men i oss finns normer som säger att man ska vara värdig och lugn och möjligen få gråta lite stilla. Men även om fler skulle behöva göra som Mattis så gäller det inte alla. För detta hur vi hanterar sorg skiljer sig åt. Det som är rätt och självklart för någon funkar inte alls för en annan.
| Namn: | Sverker Wadstein |
| Arbete: | Arbetar som ledarcoach och familjerådgivare sedan 1999 |
| Bakgrund: | Förflutet som pastor i Missionskyrkan |
| Intressen: | I garaget står en Volvo PV -57 med endast 7000 mil på mätaren! |
Någon behöver prata, prata och prata ännu mer. En annan går in i sig själv och bearbetar utan att prata så mycket med andra. En tredje finner tröst och terapi i att jobba praktiskt, trädgårdarbete, renovering eller vedhuggning. Men även om våra processer skiljer sig åt så finns det ändå vissa mönster som de flesta av oss kan känna igen oss i. Det är som att vi går in och ur i olika ”rum” under en sorgeprocess.
Första rummet: Censur
Telefonen ringer, du svarar, hör direkt på rösten att något har hänt. Personen berättar den fruktansvärda nyheten om att någon har dött. Och du utbrister: – Skojar du? Fast du vet att ingen skojar om sådana saker. Och ändå, du måste fråga, är det verkligen sant? Du får det bekräftat, kanske hur det gått till, hur bilen fick sladd i vinterhalkan och kom över på andra sidan. Om att döden förmodligen var ögonblicklig, eller hur det nu gick till. Men det är ändå så att det inte går att ta in.
Du reagerar inte alls, det kommer inga tårar. Du borde skrika i förtvivlan, men istället går du en kopp kaffe och tittar på Halvåtta hos mig! Detta är helt naturligt, du är i Censur-rummet. Det är för svårt att ta in, du vet rent intellektuellt vad som inträffat, men känner inte mycket. Du är avstängd och agerar rationellt. Visst kan det komma lite tårar, men inga störtfloder och omgivningen är mer förtvivlad än du själv.
Andra rummet: Kaos
Men så småningom kommer ändå insikten. Hon är borta, kommer aldrig er tillbaka, det är definitivt. Inte så sällan får begravningen till följd att man lämnar Censur-rummet och kliver in i Kaos-rummet. Och då kommer alla känslor på en och samma gång, som Per Gessle sjunger. Och det är just det som betecknar detta skede i sorgen; Det blir kaos! Du känner sorg, ilska, rädsla, vilsenhet, ensamhet. Det kan bli så jobbigt att du gärna kliver tillbaka till Censur-rummet, det blir för mycket känslor, så du stänger till, igen.
Men det är här man behöver vara, i detta kaos. Det finns ingen genväg när det gäller sorg, den behöver sin tid. Därför är det viktigt att känna den. Jag brukar säga att man inte ska vara längre i Censur-rummet än nödvändigt, men vara kvar i Kaos-rummet så länge man behöver. Och här är det bra att ta hjälp av andra människor i samtal och bearbetning.
Sorg tar tid, ibland flera år. Och även om tiden läker sår, så finns ärren kvar. Om man tillåter sig att vara i Kaos-rummet så kan man till slut hitta vägar vidare i livet. Det som behövs för att gå vidare till nästa rum är mod. Mod att våga välja ny väg och mod att välja bort.
Tredje rummet: Glädje – trots allt!
Hur lång tid det tar att åter få känna genuin glädje i livet tar olika lång tid för olika personer. Självklart också beroende på vilken sorg och förlust man drabbats av. Men om man vågat möta smärtan och sorgen, inte flytt tillbaka till Censur-rummet, så finns glädjen att hitta i livet igen. Det kan vara bra att veta när det känns som allra mest mörkt och hopplöst. Livet och glädjen kommer tillbaka, trots allt!
Text: Sverker Wadstein
Illustration: Majk
Mer Sverker Wadstein:
www.brarelationer.se
www.coachagency.se
[adrotate block="2"]