Tror ni att Barack Obama längtar tillbaka till Sverige?

Av admin
Nyheter
10 Dec 2013
1250 Läsningar

Här var alla vänliga och jätteglada att han hälsade på. Alliansens partiledare stod nästan i givakt när de tog emot honom på Arlanda, Carl Bildt skämtade friskt på vägen till limousinen och Fredrik Reinfeldt log bredare än vi någonsin sett honom när presidenten kom till Rosenbad. Hemma i Washington D.C. är det tjurigare. Inte bara från republikanerna, utan även från en del demokrater.

Att republikanerna kritiserar honom är inget nytt, men att så många av hans egna är så ilskna är något nytt. Anledningen är den reform som förmodligen kommer att definiera hans tid som president och som bär hans namn: Obamacare. Reformeringen av sjukförsäkringssystemet.

Den heter egentligen inte Obamacare, utan Patient Protection and Affordable Care Act och klubbades genom i kongressen i mars 2010. Det huvudsakliga syftet med den var att alla amerikaner skulle få en sjukförsäkring. Något som många presidenter innan Obama hade försökt få igenom. Bill Clinton var den senaste att försöka, men hans förslag dog i senaten hösten 1994. Obamacare var alltså en monumental framgång för president Obama, men blev samtidigt hans största politiska problem.

Väljarna gillade visserligen tanken på att alla skulle få sjukförsäkring, men de tyckte att Obamacare gav staten för mycket makt och kostade för mycket pengar. Det ledde till att inte en enda republikan röstade för förslaget. De flesta andra lagförslag får i alla fall några röster från det andra partiet.

Väljarna straffade också demokraterna mycket hårt i mellanårsvalet 2010. I USA är det val vartannat år, då hela representanthuset väljs om och en tredjedel av senaten. Demokraterna hade haft majoritet i båda, men förlorade nu 63 platser i representanthuset och sex platser i senaten. Den största valförlusten sedan 1948. Därmed blev det republikansk majoritet i representanthuset och eftersom lagförslag måste godkännas både i representanthuset och i senaten blev det mycket svårare för president Obama att få igenom något.

Inte särskilt mycket hände heller lagstiftningsmässigt de kommande två åren och Barack Obama inriktade sig istället på att bli omvald. Det blev han i november förra året, men samtidigt behöll republikanerna greppet om representanthuset.

Under våren 2013 försökte president Obama och en grupp senatorer från båda partierna, däribland Obamas motståndare från 2008, John McCain, att driva igenom en reformering av immigrationslagarna i USA. I landet lever över tio miljoner illegala invandrare, som inte har laglig rätt till vare sig skola eller vård. Trots stöd i båda partierna och att förslaget röstades igenom i senaten så fastnade det, som så mycket annat, i representanthuset.

Det såg tungt ut för president Obama att få igenom något av betydelse under hans sista mandatperiod i Vita huset.

Vid Sverigebesöket kunde emellertid en ljusning av läget vara på gång. Republikanerna hade målat in sig i ett hörn och krävt att Obamacare skulle skjutas på framtiden, alternativt rivas upp, om de skulle gå med på att klubba igenom en ny budget. Om ingen ny budget antogs skulle delar av statsapparaten stängas och flera samhällsfunktioner inte fungera. Så blev också fallet och väljarnas pekade med en hand ut republikanerna som skyldiga till detta.

Samtidigt närmade sig tidpunkten då USA skulle slå i skuldtaket. Om inte kongressen godkände en ökad lånenivå skulle staten behöva ställa in betalningarna och därmed gå i konkurs. Några timmar innan deadline gav republikanerna upp och gick med på en kompromiss. En tillfällig budget godkändes och skuldtaket lyftes så att staten kunde låna pengar i ytterligare några månader.

Det republikanska varumärket var i botten. Endast 28 procent av väljarna hade en positiv bild av republikanerna i oktober 2013, det lägsta för något parti sedan Gallup började mäta i början 1990-talet. Många började spekulera i att demokraterna skulle kunna ta tillbaka majoriteten i representanthuset vid mellansårsvalet 2014 och därmed ge president Obama möjlighet till fler reformer under hans sista två år vid makten.

Men så dök Obamacare upp igen.

Den 1 oktober, samtidigt som bråket med republikanerna, så började Obamacare gälla. Det innebar att människor utan sjukförsäkring skulle anmäla sig för att köpa en sådan. Om man inte gjorde det blev det böter. Problemet var bara att hemsidan där anmälan skedde inte fungerande. Under första dagen lyckades sju personer i hela USA ta sig igenom processen. Alla hundratusentals andra som försökte lyckades inte. På det sättet fortsatte det vecka efter vecka, och problemen är fortfarande inte helt fixade.

Dessutom dök ytterligare ett problem upp. President Obama hade många gånger sagt när Obamacare klubbats och i valrörelsen året innan, att om du gillar din nuvarande sjukförsäkring så kommer du kunna behålla den. Punkt slut.

Det var inte sant. Folk runt om i landet började få brev från sina sjukförsäkringsbolag med besked att deras sjukförsäkring hade sagts upp. Sanningen var att man kunde bara behålla sin sjukförsäkring om den uppfyllde de nya, tuffare kraven, som ställdes i och med Obamacare. Alla som inte gjorde det sades upp. Ännu vet ingen hur många som kommer beröras av detta, men det är miljontals personer.

Eftersom presidenten så tydligt lovat – och så tydligt ljugit – blev folk topp tunnor rasande. Nu var det Obamas opinionssiffror som slog i botten. Aldrig tidigare under hans tid som president hade hans stöd hos väljarna varit lägre. Det var inte bara han som tog stryk, utan hela demokratiska partiet. I en mätning var stödet för republikanerna återigen högre än för demokraterna, bara några veckor efter deras rekorddåliga siffror.

I november nästa år är det mellansårval. Om inte läget förbättrar sig avsevärt för Obama och demokraterna så kommer de inte återvinna majoriteten i representanthuset. Det finns också en risk att de förlorar majoriteten i senaten. Därför har flera demokrater som är uppe för omval nästa år distanserat sig från sin egen president.

Det ser med andra ord ut som om det tre sista åren i Vita huset för Barack Obama kan bli väldigt tuffa. Inte vore det konstigt om han då och då längtar tillbaka ett soligt Stockholm där brett leende och vinkande svenskar kantade hans resväg.

Text: Mathias Sundin

www.amerikanskpolitik.se

Comments

comments