Sorgligt bra film
- För första gången sista gången
Vansinnigt prima film växer varken på träd eller faller från skyn. Lika ljuvligt är dock vareviga tillfälle en extraordinär rulle dyker upp och knockar oss ur fåtöljen med sitt valfångstkroksmedryckande tempo, knäskålskrossande stil och svartahålsdjupa plot.
The Big Lebowski av Joel och Ethan Coen.
Utan ruggigt underhållande filmföreställningar hade vi fått spendera en livstid i den bittra verkligheten. Hemska tanke. Film är dock långtifrån ett passivt betraktarmedia. Att se en förbluffande, besvärjande rulle får mig att fullständigt förvinna in i celluloidremsans kosmos. Jag ska ha tyst omkring mig när jag ser film. Frågor i soffan kring filmens handling, sprungna ur ett icke-fokus, kan göra den bästa vän till bitter nemesis. Åtminstone för ett par timmar framöver.
När jag personligen konsumerar film innesluts jag i en imaginär kokong. Bio och DVD upplever jag ensam, oavsett antalet besökare i salongen eller närbesläktade i sittmöbeln. I närmare två timmar upphör mitt världsallt att existera. Då finns bara filmen och dess universum.
Förstklassig film får mig dock även att uppleva ett uns av smärtande, mitt i den mest smittande eufori över att ha ringat in ett undanskymt guldkorn. Sorgen bottnar helt sonika i att jag bevittnar filmen för första gången – för sista gången. En smula grämelse över att nyhetens behag över dessa besvärjande filmrutor blåser bort i takt med att handlingen fortskrider. Detta dock parallellt med att njutningen över att bevittna denna underbara föreställning öser över mig. Det resulterar således i en form av bedrövelseblandad förtjusning. Givetvis tar sedermera njutningen överhanden.
Inception av Chritopher Nolan.
Seven av David Fincher är en sådan produktion. Likväl Christopher Nolans båda mästerverk Inception och The Dark Knight. Filmer jag kan återskapa minnet av att se för första gången. Jag minns njutningen, jag minns smilet i mungipan, jag minns känslan av att återigen få uppleva den smittande underhållande känslan i en extraordinär rulle av absolut toppklass, rakt upp min allé.
Quentin Tarantinos Reservoir Dogs, Michael Manns Heat och Bryan Singers De misstänkta är ytterligare rullar som slagit mig mentalt gul och blå genom att fullständigt och våldsamt kastat mig ur divanen. För att inte nämna The Big Lebowski av bröderna Coen eller Vincenzo Natalis Cube. Fastän jag precis gjorde det. Två filmrullar av ren, oblandad njutning.
Heat av Michael Mann.
Inte är vi bortskämda med filmer som får oss att glömma tid och rum, som försätter oss i ett transliknande tillstånd under ett par, korta timmar. Men kanske behöver de inte gästa vår trista verkligheten oftare än de gör. Kanske är rent av frekvensen för födelsen av extraordinärt bra film ekvivalent med att härda ut den grå verkligheten. Precis lagom kryddat med surrealism från filmens värld.
Text: Markus Qvist