Norrköping hemma för Peter Harryson

Av admin
Arkivet
28 Jan 2009
821 Läsningar

För några år sedan var Peter Harrysons namn välfrekventerat i TV -tablån, men efter att ha gjort succé i programutbud som Rederiet, Så ska det låta och Stjärnorna på slottet försvann han ur rutan.

harryson2

Sånär som på ett gästspel i Allsång på Skansen i somras har han inte kunnat skådas i boxermediet sedan 2006. Idag spelar han i Carin Mannheimers pjäs Sista Dansen och i sin loge på Göteborgs Stadsteater berättar han om livet, karriären och varför han fick nog av TV.

Trivdes aldrig på Dramaten
Peter Harryson växte upp på Haga i Norrköping på femtiotalet, då textilindustrin fortfarande frodades och staden florerade. Skådespelardrömmen blomstrade likaså, yrket hade han praktiskt taget i blodet efter sin välmeriterade skådespelande far, den nyligen bortgångne John Harryson. Som trettonåring började han spelade teater på Norrköpings Stadsteater innan han som sextonåring begav sig ner mot Göteborg för att pröva vingarna. 1967 antogs han som nittonåring på Dramatens elevskola varpå han flyttade till Stockholm. Innan Peter hunnit avsluta utbildningen fick han jobb på Dramaten och i huvudstaden blev han sedermera kvar i trettiofem år, men på Dramaten trivdes han aldrig.

– Nej, jag trivdes inte alls på Dramaten, jag tyckte det var en väldigt märklig stämning där. Och hade jag stannat på Dramaten hade jag varit död vid det här laget, då hade jag supit ihjäl mig för att stå ut med att vara kvar. Inget förringat om Dramaten, andra människor passar den där stämningen perfekt för, men den andan och jag gick inte ihop. Så jag tog tjänstledigt och försvann ut i det privata teaterlivet och hade jävligt roligt, skrattar Peter. under inspelningen av TV-serien Kvartetten som sprängdes 1973 träffade Peter Stig Järrel som menade att Peter borde spela revy – och så blev fallet, Peter landade i Kar de Mummas revyer och fick ge prov på sin komiska talang.

– Jag gick från Dramaten till att spela revy. Det blev tre fantastiska år och jag lärde mig oerhört mycket. Att spela revy är ett otroligt bra sätt att lära sig att ta publiken. Man brukar säga att i genomsnitt har man trettiosex sekunder på sig in i en föreställning att fånga åskådarna. Har man inte lyckats då kan man lika gärna gå ut, då spelar det ingen roll vad du gör längre.

För den breda publiken blev han känd genom TV-serien Hedebyborna, där han även spelade mot sin far. Det var dock varken första eller sista tillfället far och son delade samma arbetsplats, tidigare hade de spelat mot varandra på Dramaten då de båda var anställda på teatern samtidigt.

– Vi har haft ett antal pjäser ihop och det har varit kul att jobba tillsammans med honom. Han var väl en stor anledning till att jag själv ville bli skådespelare. Förvisso såg jag inte min far så mycket under uppväxttiden, mina föräldrar skilde sig när jag var fem år gammal. Det var inte han som var hemma och drev på, men han fanns ju inne i mitt huvud så jag kan nog inte förneka att det var tack vare honom som jag själv blev skådespelare.

Framgången öppnade dörrar i karriären
Framgången med Kvartetten som sprängdes och Hedebyborna öppnade dörrar i karriären för Peter. Genom exponeringen i TV-mediet fick han chansen att medverka i några av åttiotalets mest framgångsrika komedier på bio. Ett vägval i karriären han dock inte gärna målar upp på tapeten idag.

– Visst, jag har gjort ett antal filmer men de största är väl de här dratta-på-ändan-filmerna som känns igen i folkmun – Jönssonligan och Göta Kanal. Jag såg en lista över filmer jag gjort och det var åtminstone tio fler än jag trodde. Jag säger som Stig Järrel – ”Jag skäms för varenda en”, skrattar Peter.

I början av nittiotalet dök han upp med dunder och brak i TV-rutan. Som burdus motpol till den fromme Reidar Dahlén i Rederiet blev han hela Sveriges favorithatobjekt genom rollen som Pehr Silver. Och Peter njöt som fisken i vattnet av att spela skurk. – Det må vara så att manuset, handlingen och såpoperafenomenet inte är det allra främsta eller bästa, men det var fruktansvärt roligt att jobba med det. Jag fick stor respons för Silver, framför allt i Göteborg eftersom Silver var göteborgare. Jag mötte folk på stan som dunkade mig i ryggen och sa ”Det är bra Silver, ge dom där jävla noll-åttorna” på bred göteborgska. Jag fick även mycket brev från tanter om hur elak jag var. Han var ju inte riktigt typen som murade in folk i väggar men han var en riktigt bufflig och fräck affärsman, vilket jag tyckte var kul att spela.

-Jag kommer ihåg första entrén, den gillar jag bäst: Silver kommer en timma för sent till ett möte, tittar på sin Rolex-klocka och utbrister ”Japp, prick nio!” varpå de andra svarar ”Du, klockan är faktiskt tio”. Då tar han av sig klockan, slänger den i papperskorgen och replikerar ”Jävla japansk skit”. Sen fortsätter han som om inget har hänt. Och att bygga vidare på den attityden sen, det var kul.under nittiotalet gjorde Peter stor succé i rollen som Herr Padda i Det susar i säven på Stockholms stadsteater, en rollprestation som präntats in i svensk teaterhistoria.

Så ska det låta
– Rollen som Herr Padda i Det susar i säven är bland det roligaste jag gjort alla kategorier, förklarar Peter. Vi spelade länge, i fyra olika omgångar. De andra rollerna bytte skådespelare mellan vändningarna men min Herr Padda blev kvar hela tiden. Regissören Allan Svensson gjorde ett underbart arbete med den pjäsen, den innehöll så mycket poesi och värme trots den här paddjävelns uppblåsthet. Att spela många föreställningar av en och samma pjäs var jag van vid sedan tidigare, jag hade bland annat spelat 750 föreställningar av My fair lady dessförinnan. Det är ju ny publik varje gång, fast i Det susar i säven var det till slut inte ny publik. Det var samma som kom igen, man började känna igen folk och nästan heja på dem igenkännande i publiken. Folk lånade till och med barn för att ha ett alibi för att se pjäsen, man kunde ju inte gå och se den utan barn, skrattar Peter. 1997 sändes premiärprogrammet av Så ska det låta i SVT, en programserie som skulle föra Peter rakt in i svenska folkets hjärtan.

Programmet blev omåttligt populärt och nådde tittarsiffror över tre miljoner i en tid då ett framgångsrikt underhållningsprogram mätte runt miljonen.

– Vi höll på i åtta år och jag gjorde etthundrafyra program. Det var verkligen roligt rakt igenom hela tiden och jag slutade när det var som roligast. Men jag märkte att det började bli lite väl tillrättalagt och då tyckte jag inte längre att jag passade in i formatet. Jag tog aldrig reda på vilka som skulle delta i programmet på förhand och frågorna visste jag inte ett dugg om i förväg, jag ville ha det så. Jag ville bli lika överraskad som deltagarna. Jag skulle gärna gjort programmet i direktsändning så att man inte skulle kunna gå in och redigera programmet i efterhand.

Stjärnorna på slottet med Börje Ahlstedt
Med stjärnorna på slottet under hösten 2006 var det slut i rutan för Peters del. I programmet deltog även skådespelaren Börje Ahlstedt som konfronterade Peter och de övriga medverkande genom tvivelaktiga ageranden och uttalanden. Peter svarade på Börjes attacker och plötsligt lystes bråket mellan Harryson och Ahlstedt upp med feta rubriker uppå löpsedlarna.

– Jag blev helt enkelt förbannad på Börje, som betedde sig dumt åt. Sen kunde man läsa i tidningarna om hatet mellan Börje och Harryson men det finns inget hat mellan oss. Han var konstig, helt enkelt. Att ha deltagit i Stjärnorna på slottet är ingenting jag vill ha ogjort men man hade väl kunnat vara lite smidigare om man ska vara efterklok. För det är ju ett intressant fenomen det här Dramaten-syndromet, som faktiskt Börje har. Att det enda som existerar är Dramaten, det finns ingenting annat. Det var ju på grund av den inställningen hos folk som jag stack från Dramaten en gång i tiden. Det existerar de facto annat än Dramaten i den här världen, och det var det jag ville få sagt till Börje i TV-serien.

Anledningen till att Peter tröttnade på att medverka i TV-mediet hade inte enbart med mediet i sig självt att göra. Under hans mest välfrekventerade år i TV kunde vi läsa spaltmeter om  honom i kvällstidningar och på löpsedlar, något som Peter berördes illa av.

Fick nog av TV
– Jag fick nog av TV mest beroende av att man blir så oerhört utsatt av kvällspressen. De blåser upp minsta lilla och ljuger något så kopiöst. Det finns inte ett sant ord i vad Expressen och Aftonbladet skriver, och det vågar jag påstå. Stäm mig, ställ mig inför rätta och jag kommer att klara mig galant. Och försöker man dementera något i det här jävla sensationsmakeriet så snappar dom upp och vrider till det under en ny rubrik. Kulmen för mig var när min mamma begav sig ut för att köpa tidningen ute på Ektorp i Norrköping och fick läsa ”Peter Harryson förd döende till sjukhus” på löpsedlarna. Det var en förbannad lögn! Jag hade åkt själv i min egen bil för att ta några prover. Det här är medaljens baksida, och jag vill inte säga av att vara ”kändis”. Jag vill inte ikläda mig epitetet ”kändis”. Jag är skådespelare, det är mitt jobb.

Att medverka personligen är inte det enda Peter tröttnat på när det gäller televisionen. Sedan en tid tillbaks har han inte ens TV i hemmet, utbudet är helt enkelt för undermåligt. – Nittionio procent av vad som sänds på TV idag är amerikansk skit och sånt vill jag inte betala för, så jag har sagt upp mitt TV-abonnemang. Jag har inte haft TV på hur länge som helst och jag tänker inte köpa någon ny heller. Det är hårda bud, men jag börjar bli jävligt bra på korsord, skrattar Peter.

Givit ut matböcker
Mat är en av Peters stora passioner i livet. Tillsammans med köksmästaren och krögaren Stefan Holmström har han har skrivit och gett ut tre matböcker. 1998 blev han invald i Gastronomiska Akademien som instiftades 1958 av Fritiof Nilsson Piraten, Sten Broman, Tore Wretman och Povel Ramel (som själv sa att han halkade in på ett ostronskal). Akademien bildades för att värna om den gastronomiska kulturen och gastronomins utveckling i vårt land samt för att ledamöterna skulle få tillfälle att ha trevligt, laga mat och äta middagar tillsammans några gånger om året. Akademien består av sjutton ledamöter, varav den mest kände för allmänheten torde vara Kung Carl XVI Gustaf.

– Vi har kul och lagar mat ihop, delar ut priser och ger ut en gastronomisk kalender, en bok som kommer ut varje år med olika essäer om mat. Kungen kom med på villkor från hans sida att han inte skulle vara någon passiv hedersfigur. Han är med i alla utskott och leder förhandlingar, vi kör med honom. Kungen är väldigt duktig på matlagning och intresserad av jordbruket och framställningen av råvaror. Sen skulle jag inte säga att jag känner kungen, men vi ses lite då och då och lagar mat ihop.

Uppträder som vissångare
Peter uppträder sporadiskt som vissångare runt om i landet, dessutom mycket gärna. Tillsammans med gitarristen och gode vännen Bengt Magnusson har han under åren arbetat fram en repertoar på fyra timmar varur de väljer vad de vill framföra för kvällen. De blandar friskt mellan Ferlin, Taube, Birger Sjöberg och liknande skalder. Peter började sjunga visor redan som ung. När han kom till Stockholm 1967 var visor och vissångare populära och mycket handlade om Cornelis Wreesvijk, Fred Åkerström och samtida trubadurer.

– Fred lärde jag känna, vi blev goda vänner ochjag bodde hos honom ett tag varpå jag rycktes med och förtjänte mitt dagliga bröd som vissångare nere i Gamla Stan. Det kan man ju prata om nu men allt sånt var strängt förbjudet på den tiden, det kunde jag dock inte bry mig om då jag inte hade råd att säga nej till ett sånt jobb som fattig student. Men till slut lade jag visorna på hyllan, jag tyckte jag var för dålig och jag spelade usel gitarr. Tjugo år senare träffade jag Bengt och då började det bli kul igen, Bengt spelade desto bättre gitarr och jag kunde ägna mig åt det jag kan – texten.

För tillfället spelar Peter i Carin Mannheimers pjäs Sista dansen på Göteborgs Stadsteater, en pjäs om att som äldre medborgare hamna på sin förmodade slutstation i livet – äldreboendet.

– Sista Dansen är en fantastisk föreställning, det är en ynnest att få vara med i den. Carin Mannheimer skriver så otroligt bra och hon är dessutom en strålande regissör. Publiken skrattar så dom skriker, och sen plötsligt gråter dom. Och efter föreställningen köper man sig en pistol, en giftampull eller ett rep för att man inte vill bli äldre i det här samhället om det är detta som väntar i framtiden. Sedan är det givetvis roligt att spela i en pjäs som är utsåld så det skriker om det, det går inte få biljetter någonstans. Den innehåller allt; humor, sorg, och den angår alla människor.

Återkomsten till Norrköping
Under 2002 återvände Peter hem till Norrköpings Stadsteater för att spela inför sin hemmapublik. Som Mr Peechum i Tolvskillingsoperan drog han och pjäsen fulla hus, och återvändandet har gett mersmak.

– Vi hade pratat länge om att jag skulle komma hem till Norrköping för att göra någonting på teatern. Det var väldigt kul att få spela för hemmapublik och det gick ju bra också. I mars, april nästa år hoppas jag kunna återvända till Norrköping med visturnén tillsammans med Bengt. Förutsatt att IFK sköter sig och går raka vägen upp igen, annars tar jag min Mats ur skolan och avsäger mig mitt medlemskap, skrattar Peter.

Banden till hemstaden Norrköping har alltid funnits kvar under åren, även om det var dystert att återvända till en stad i förfall under sjuttiotalet. – Jag gillar Norrköping och det har jag alltid gjort. Mamma bor ju kvar, så det är fortfarande hemma för mig. Men det var tråkigt att komma hem på slutet av sextio- och in på sjuttiotalet och se industrierna läggas ner. Det var deprimerande att skåda dessa stora kolosser till hus som ingen människa vistades i, lokaler som dammade igen med fönstren sönderslagna.

Norrköping en kanonstad
-Idag är Norrköping en kanonstad, det är en jättefin stad med hela området runt Strömmen och Knäppingsborg. Jag var förresten i Knäppingsborg igår, det är oerhört välbevarat och vackert. Det är en positivare och ljusare anda i Norrköping att komma hem till idag. Vi har genomgått en omställning från att ha varit en industristad till att istället vara någon form av lärdomsstad. Man vet aldrig, kanske återvänder jag och avslutar historien här en vacker dag – även jag trivs väldigt bra på västkusten, säger Peter och skrattar.

Förutom att spela i Sista dansen på Göteborgs Stadsteater ska Peter framöver efter tio år återvända till huvudstaden för att medverka i Cats på Circus i Stockholm, och trots ett ambivalent förhållande till TV-mediet har inte uteslutit ytterligare medverkan i en inte alltför avlägsen framtid. – Jag har fått flera anbud om att deltaga i TV, men jag har tackat nej. Jag känner inte att jag behöver jaga mig till att delta, jag har redan fått mer än en människas rättmätiga TV-tid under ett helt liv. Jag förhandlar dock lite om två olika projekt som verkar lite intressanta, vi får se, kanske något av dem blir av.

Under åren har vi tagit del av honom på teaterscenen, i TV-serier, filmer och underhållningsprogram, han uppträder som vissångare samt skriver och ger ut matböcker. Peter Harryson har många strängar på sin lyra och han tycks ha slagit an en ansenlig mängd av dem under sitt yrkesverksamma liv, även om allt inte blivit som han tänkt sig eller önskat.

– Jag ångrar inte många saker jag gjort i livet. Jag brukar istället säga att man vinner lärdomen av att ”det här gör jag inte om”, man måste ju pröva saker. Jag har prövat på det mesta och det är mycket jag har sagt om att ”det här gör jag inte om”, skrattar Peter.

Text: Markus Qvist
Foto: Camilla Sörquist

Comments

comments