Musik är bäst på TV

Av admin
Kultur
17 Sep 2013
635 Läsningar

När sommardöden drabbar musiken blir den hänvisad till balkongen. Men på sommaren är musik faktiskt allra bäst i TV. Det är det enda ställe där den fortfarande tas på allvar, trots att badtempen visar över tjugo grader. SVT-serien Nineties skriver 90-talets historia utan attityd men med tydlig analys och avslappnad självklarhet.

Sommar och skivfloden sinar, scenerna fylls av lalliga allsångsturnéer och det verkar som hela musikvärlden kopplar in autopiloten och tar semester. Jag gjorde likadant, satte mig på en balkong och lät öronen fyllas av den där underbara balkongmusiken. Ni vet den behagliga musiken som inte vill nånting, som inte är det minsta på tapeten, gamla hjältar, trygghet och igenkänning; Elvis, Van Morrison, Ratata, Lloyd Cole och alla de andra.

Hade det inte varit för det svenska sommarvädret och SVT hade jag suttit där på balkongen ännu. För på sommaren är nämligen musik bäst på TV. Vi har sett det förr om somrarna med maratonsändningar med hårdrock eller från Summerburst och en massa annat, inte minst minns man Elvismaratonet med anledning av 30-årsdagen av hans död 2007.

I år är den stora begivenheten serien Nineties på SVT. Serien har tidigare gått igenom de föregående årtiondena, även dessa är mycket sevärda. Men Nineties blir extra intressant i det att det fortfarande är så färskt i minnet och att många rester fortfarande flyter runt därute i dagens musik, dessutom är det årtiondet då jag musikaliskt växte upp. Men det är inte musiken i sig som gör Nineties till en sådan angelägenhet.

Serien är oerhört välgjord och initierad. Vem orkar t.ex. leta upp basisten i EMF (minns någon dom?) långt ut på den engelska landsbygden för en intervju? Samma sak med arkivmaterialet, man har grävt långt ner i gömmorna för att hitta guldkorn.

Men det finns två saker som ger mig nåt alldeles extra. Det första är intervjuerna, som känns vettiga och avslappnade i de flesta fall och som allt som oftast låter intervjupersonen lägga ut texten och prata till punkt. Något som tyvärr är väldigt sällsynt i annat än skriven fackpress. Dessutom ligger fokuset uttalat på musiken eller på det som påverkat musiken.

Att få höra Just Ds Wille Crafoord prata om bandets musikaliska tillblivelse snarare än spritorgier är som en befrielse och något som ingen någonsin var intresserad av att fråga om under deras aktiva period. Citatmaskiner som Alan McGee, Noel Gallagher eller Tricky pratar utan ansatser till provokation eller attityd.

Det andra är historieskrivningen. Man kan alltid ha synpunkter på det selektiva urvalet, vilka artister och låtar som bereds utrymme. För visst saknar man både det ena och det andra. Men det är egentligen inte intressant, det intressanta är istället vilken historia man väljer att skapa. Avsnittet kring t.ex. den brittiska dansmusiken är exemplariskt i det hänseendet.

Historieskrivningen är inte på något vis revolutionerande, knappast ens provocerande, men den är tydlig. Att 90-talet börjar med Snap! är en lika självklar som charmant analys. Där finns en ambition att skriva en historia, att göra en tolkning, vilket ger så många fler nyanser än om det enbart handlat om en redogörelse. Det ger ju också något att hänga upp sig på, något att ha invändningar emot, något som går stick i stäv med din egen historia om hur 90-talet hänger samman.

Vad gör gamla haschdimmiga Verve i britpopen? Där man väljer att inte lyfta fram stora band som Manic Street Preachers eller Radiohead i denna scen? Nineties ryggar inte för att ta spjärn emot den historia vi alla skapat och bär med oss, att ge den något att relatera till, det gör det till sommarens viktigaste musikhändelse.

Samtliga avsnitt av Nineties finns på SVT play fram till den 1 september. Hade det inte varit för detta hade min musikaliska historia från sommaren 2013 bara fortsatt på en balkong under den italienska solen i trygghet och igenkännlighet.

Text: Matthias Perna Penhede

Comments

comments