Maria Lundqvist vågar leva i nuet

Av admin
Musik
11 Nov 2013
1283 Läsningar

För fyra år sedan drogs mattan undan för Maria Lundqvist. Samtidigt som hon själv genomlevde en uppslitande skilsmässa fick hennes bror Andreas ett tungt cancerbesked. Idag står de båda syskonen tillsammans på scen och talar om att våga leva i nuet, i föreställningen Min bror och jag.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Maria Lundqvist visste redan som treåring att hon skulle bli skådespelare. Det har egentligen aldrig funnits någon tvekan om vad hon skulle göra med sitt liv. Redan som nittonåring blev hon antagen till Scenskolan i Göteborg.

- För mig var teaterrummet magiskt. Och vi har det inte i släkten, jag har inga syskon som är det. Min pappa är musiker och slöjdlärare, han har alltid spelat och sjungit från olika scener i alla år, men när det gäller teater har ingen gått före och visat vägen, berättar Maria.

Det har egentligen gått vägen för Maria ända sedan starten – i en tuff bransch. Flera av klasskamraterna på Scenskolan har lagt ner skådespelandet, andra har haft en betydligt värre resa. Maria har varit lyckligt lottad. Olika erbjudanden har dykt upp längs vägen och hon har aldrig stått utan jobb, vilket är ovanligt.

- Jag har istället haft för mycket jobb, så att jag har varit tvungen att välja bort. Något jag är otroligt tacksam för. Mina uppdrag har alltid varit väldigt varierade, jag har haft förmånen att få jobba med både teater, humor och allvar, krogshower och julshower, föreläsningar, film, TV och radio, säger Maria.

Efter Scenskolan arbetade Maria på Stadsteatern, Folkteatern och Backateatern i Göteborg. Under en femårsperiod spelade och alternerade Maria mellan två föreställningar från tisdag till lördag, och repeterade samtidigt en ny pjäs på dagarna.

- Det var en fantastisk lycka rent skådespelarmässigt. Givetvis var det också förknippat med hårt arbete och en enorm prestationsångest. Och hade jag inte haft erfarenheten från Göteborgsteatrarna hade jag inte vågat så mycket som jag gjorde senare, säger Maria.

På Folkteatern arbetade Maria med sin mentor och teaterpappa Magnus ”Mankan” Nilsson. Mankan skrev bland annat pjäsen Knäckebröd med hovmästarsås speciellt för Maria. På Stadsteatern gjorde hon Tintomara i Drottningens juvelsmycke, Sally Bowles i Cabaret, Blanche i Linje lusta och Nilla i Jeppe på berget. Bland mycket annat.

- Jag gjorde bara huvudroller, sådana fantastiska förtroenden som jag fick. Jag fick möjlighet att driva pjäser med bra regissörer som trodde på mig. Och det är långt ifrån alla som får den möjligheten, berättar Maria.

Mötet med Povel Ramel
Ryktet spreds om den skickliga skådespelerskan. Göteborg är en förhållandevis liten stad i branschen. Så en dag ringde Povel Ramel. Han var i full färd med att skriva föreställningen Kolla klotet, tillsammans med Tomas von Brömssen. En föreställning som skulle bli Marias stora genombrott på scenen.

- Jag minns att jag var så otroligt nervös första gången jag skulle träffa Povel. Men han var full av respekt, värme och nyfikenhet. Han var otroligt envis om hur saker och ting skulle vara, låta och fungera i en föreställning. Och noggrann, jäkligt noggrann, och samtidigt full av kärlek och lekfullhet. Povel Ramel är en av vår tids största poeter och kompositörer. Jag har jobbat med många stora som kommit under huden på mig och som har kommit att betyda mycket, men Povel var tongivande och han var min entrébiljett till att bli räknad med i branschen, berättar Maria.

Kolla klotet fick genomgående fina recensioner, fyra eller fem stjärnor i alla tidningar. Och Povel sa att den sista stjärnan, den ska Maria ha. Efter Kolla Klotet fick Maria sedermera möjligheten att jobba med Povel vid ytterligare tre tillfällen.

Sally och det stora genombrottet
Det stora mediala genombrottet kom med karaktären Sally. TV-serien om bibliotekarien och det förvuxna barnet Sally Santesson som bor hemma hos sin pappa. En roll som öppnade många dörrar. Maria minns publikens reaktioner när Tomas von Brömssen kom in på scenen i Kolla klotet och ställde sig och tittade på publiken. Folk skrattade bara vid åsynen av Tomas.

- Jag kommer ihåg att jag satt vid sidan av scen och drömde om att göra en sådan entré. Jag var både fascinerad och avundsjuk på den sortens entré. Han kom ju in med en historia bakom sig. Folk visste bara de såg honom, att nu kommer vi få det roligt. Det fanns en fnissig förväntan hos publiken, minns Maria.

TV-serien Sally började sändas samtidigt som Kolla klotet spelades på Cirkus i Stockholm våren -98. Då plötsligt började Maria märka av en förändring när hon äntrade scenen. Publiken började känna igen henne. Plötsligt räckte det med att hon gick in och ställde sig på scenen så började publiken öppna upp och skratta med, på ett helt nytt sätt.

- Då hade de en referens till mig, och det var magiskt. Och så kan jag känna idag då folk har en väldigt kärleksfull förväntan på det jag gör, eftersom de vet vem jag är. Mycket handlar om att man ska ha publiken med sig. Sen kan man få dem att skratta och man kan få dem att gråta, men det tar lång tid att bygga upp det förtroendet, berättar Maria.

Tanken är att göra en långfilm om Sally. Sven Wollter, som spelar Sallys pappa, och Maria har pratat ihop sig och nu finns en överenskommelse om att göra en långfilm.

- Men det är en lång process innan vi är framme. Vi ska sätta oss under december månad och börja spåna på hur ser det ut för Sally. Var är hon någonstans i livet och var har hennes pappa tagit vägen? Jag ser jättemycket fram emot det, berättar Maria.

30 grader i februari
Under 2012 sändes serien 30 grader i februari på SVT. Serien vann TV-priset Kristallen för ”Årets TV-drama” och sågs av över miljonen svenskar varje avsnitt. Maria spelade en vardagsstressad kvinna som får en stroke och tar med sig barnen till Thailand för rehabilitering.

- Det var en väldigt speciell roll. Kvinnan jag spelade var väldigt sårad och förstörd av sin extrema karriärsjakt med stroke som påföljd. Men det är det bästa som finns när man får en roll som kräver något av dig som du inte riktigt är själv, säger Maria.

SVT hade egentligen beställt mer av en komediserie av produktionsbolaget, något 30 grader i februari är långt ifrån att vara. SVT blev ändock givetvis nöjda med slutresultatet. Det finns också planer på att göra en fortsättning på succén.

Inför inspelningen träffade Maria två kvinnor som båda fått stroke. En stroke på den vänstra hjärnhalvan drabbar oftast kroppen. En stroke på höger sida sätter sig oftast på talet. Maria valde att gestalta en strokedrabbad kvinna med mindre skador på kropp och mer på tal. Många strokedrabbade har också hört av sig efter att serien sänts, och framför allt anhöriga som levt nära strokedrabbade.

- Jag blev bättre på att gestalta det med tiden. Den här ilskan förstod jag inte förrän jag gick in i den strokedrabbades icke-flöde. Att inte ha flödet i kroppen. Jag kan förstå att man till slut blir förbannad, att man blir rasande. Jag hade ont i magen under inspelningen för att det var så återhållet. Rollen gjorde irrationella och nästan aggressiva utspel hela tiden, berättar Maria.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Turné med Min bror och jag
Den 19 november är det premiär för turnén med föreställningen Min bror och jag. Brodern heter Andreas och fick för några år sedan ett tungt cancerbesked. Han trodde att livet var över. Andreas kämpade i motvind och under en motionstur tillsammans med en nära vän tog orken slut inför en uppförsbacke. Och det var inte bara i spåret orken tröt.

- Jag kände att här tog det slut. Det var inte bara uppförsbacken, jag kände att jag inte orkade kämpa längre. Det blev mig övermäktigt. Cancern, livet, allting. Jag orkade helt enkelt inte längre, berättar Andreas.

Andreas vän som sprungit uppför backen vänder sig på krönet när han märker att Andreas inte följt med upp. Andreas ropar åt honom att fortsätta ensam. Men vännen joggar åter nerför backen. Han lägger armen om Andreas och säger att ’det här gör vi tillsammans’.

- Och där vände det. Jag fick ny livskraft. Vi besegrade backen tillsammans, och jag kände att nu ska jag klara det här. Jag ska överleva detta, berättar Andreas.

- Andreas har alltid varit en människa fylld av livskraft. Friluftsmänniska, klättrare, äventyrare, en renlevnadsmänniska. Att han av alla människor fick cancer, det var ett slag. Det var ett så hårt slag att jag inte trodde att det var riktig cancer. Det är något jag lärt mig för att jag blivit äldre, men också genom föreställningen – att vara otroligt rädd om det här livet som vi lever. För man vet ingenting, man vet faktiskt ingenting, säger Maria.

Sedan ett år tillbaka är Andreas fri från sjukdomen. Efter sina erfarenheter och efter att ha levt nära Maria och hennes skilsmässa föreslog han att de skulle göra en föreställning tillsammans om sina mörka passager. Om Andreas kamp mot cancern, om Marias uppslitande skilsmässa, men också om den stora kärleken till livet. Maria nappade, föreställningen blev en succé och nu ger de sig ut på turné.

Vid sidan av Andreas sjukdom ligger Marias egen skilsmässa delvis till grund för föreställningen, fastän den handlar mer om en allmän än hennes personliga upplevelse av att skilja sig. Fokus ligger istället på smärtan av att ta steget, smärtan av när vänner inte finns där, eller skulden och skammen över att över huvud taget göra saker efter att ha tagit steget.

- Jag undrar över om vi här uppe i Norden känner mer skam och skuld än andra människor i andra länder gör. Det är någon form av janteskuldslag som fortfarande sätter klorna i nacken på dig för att du tar dina olika nya steg i livet. Den janten har jag känt jättestarkt när jag tagit mina steg. Och den är väldigt skön att prata om, för jag tror många känner igen sig i den här känslan. Om man byter jobb, eller om man tar sig frihet, skaffar sig nya vänner eller bryter upp från någonting. Alla steg som innebär att du växlar in på en annan väg medför ”Vem tror du att du är nu då?”. Och det är så tråkigt att det är så, för den känslan dröjer sig lätt kvar, och fylls på med ens egen sorg och så blir det tungt, menar Maria.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Varför tror du att det är så?
- Vi är rädda för allt som på något sätt kan slå tillbaka på oss själva. Om någon tar ett steg så blir man själv påmind av att man behöver reflektera över sitt eget liv. Det kan innebära slutsatsen att ”jag har det jättebra, jag behöver inte förändra någonting”, eller också tänker man: ”egentligen skulle jag också ha velat”. Men så vågar man kanske inte ta sina steg på grund av en rädsla att göra andra besvikna. Och få blickarna på sig. Jag har inte alla svar, men jag tycker det är skönt att föreställningen har blivit till och att vi skapar ett forum för publiken under i alla fall en kväll att få känna att det inte är märkvärdigare än att vi två står där uppe och pratar om det. Om rädslan som urholkar all förmåga att tänka förnuftigt och starkt, säger Maria.

Lyckan i nuet
Från en dag till en annan kan vi mista både vår tänkta framåtrörelse och vår livskamrat. Maria menar att det kräver mod att vara i det öppna flödet, att vara öppen för att allting kan hända.

- Vi lever inte lyckliga, i fem eller tio år. Den lyckan finns inte, vi blir inte lyckliga ’då’. Det finns inget ’då’. Lyckan är här och nu, i ögonblicket, i dina ögon, i en lyssnande stund. Lycka kan vara att vara i en total närvaro med min dotter. Men den lyckan varar inte längre än den minuten, eller några sekunder. Om jag lär mig leva i det nuet kan jag konstatera att jag är lycklig ofta. Vi springer för att få förlänga den här lyckostunden, när lyckan finns i ögonblicket. De ögonblicken är så viktiga att vi sätter värde på och placerar framför oss. Framför allt inte leta efter dem utan istället bara reflektera över dem, för de finns där, säger Maria.

Nya mål framöver
Med Min bror och jag är Maria med och producerar, marknadsför, skriver och regisserar. Hon tar ett betydligt större ansvar än vad hon tidigare gjort som skådespelare. Något som passar Maria som alltid haft svårt för att låta andra bestämma över hur saker och ting ska se ut.

- Min bror och jag är ett väldigt roligt projekt eftersom jag får vara delaktig i så mycket. Men det finns jättemycket jag vill göra framöver. Nu har jag tillräckligt med erfarenhet, ännu mera mod och fortsatt extremt mycket nyfikenhet på lust till att få utforska nya marker. Jag vill fortfarande skådespela, det vill jag inte sluta med. Jag sitter och skriver på ett filmmanus som jag vill regissera. Det har en bit kvar med det är extremt roligt att jobba med. Jag har också förankrat en komediserie som jag också sitter och skriver på, som jag vill regissera, berättar Maria.

Även om Marias liv ser annorlunda ut nu än för några år sedan, och det ibland finns sorgestunder, så har hon en väldig tillförsikt i att livet har fått en annan kvalitet. Efter att ha gått igenom en lång skilsmässoprocess där hon nu inte längre känner den bedövande smärtan och skulden, har Maria fått möta en ny energi i en ny man och ett nytt liv. Ett liv som triggar henne på ett annat sätt än tidigare.

- Det har både med ålder att göra, och att jag har fått ett annat sorts liv. Det finns idag en annan möjlighet för mig att ta till mig drömmar, som hela tiden funnits där men som det inte funnits tid att utforska. Så jag mår väldigt bra, jag känner att det bränner i skallen över allt jag vill göra. Jag tror ändå att jag kommer få leva med en liten biten av sorg resten av livet. På grund av ansvaret man känner inför sina barn, och vad jag utsatt dem för. En sorg jag också tror barn till skilda föräldrar tar med sig genom livet. Men jag kan referera till mitt liv som jag lever nu och känna en väldig lust och en väldig glädje, säger Maria.

Comments

comments