Norrköpingssonen Marcus Birro

Av admin
Arkivet
23 Nov 2008
769 Läsningar

Livet i Göteborg kanade mot undergången för författaren och poeten Marcus Birro. Alkoholiserad, dekadent och försummad i stadens kulturella sfär var han på väg mot ruinens brant. Då flyttade han till Norrköping.

birro

Sedan dess har han blivit utnämnd till Årets östgöte, fått stadens kulturpris och det hedersfulla Dan Andersson-priset. Idag lever han en dag i taget som nykter alkoholist.

Den 15 juni 1972 skådar Marcus Adriano Birro för första gången dagens ljus. Med mamma från Sverige och pappa från Italien växer han upp i Angered utanför Göteborg tillsammans med sin sex år äldre bror Peter. I tonåren skiljer sig föräldrarna och han plöjer sig igenom ungdomen vilsen, sökande och skrivande.

Skrivit har han gjort så länge han kan minnas, alltid formulerat verkligheten i ord. I skolåldern skriver han en berättelse om en bomullstuss som drömmer om att bli en gul fin t-shirt, sedan vaknar den och inser att den fortfarande bara är en liten bomullstuss.

– Någonstans skriver jag väl om den där bomullstussen fortfarande, menar Marcus.

Vid tjugo års ålder får han sina första texter publicerade genom diktsamlingen I den andra världen. Boken blir en succé och Marcus uppträder med att läsa dikter runt om i Göteborg och han syns hos Aschberg i TV3. Poesiläsningarna blir alltmer välbesökta och dörren till framtiden tycks ha öppnats.

DEN OMEDELBARA FRAMÅTSKRIDANDE framgången uteblir dock. Det skulle ännu dröja innan Markus åter fick sina texter utgivna.

– Innan I den andra världen blev jag inte refuserad så mycket faktiskt, några grejer bara. Efter den blev jag dock refuserad i fem år, vilket var tufft. Jag trodde att det liksom bara skulle rulla på, berättar Marcus.

Att livnära sig på författarskapet skulle visa sig bli en utmaning. Under flera år gick han på socialbidrag för att utöka den skrala skribentkassan, allt medan socialsekreterarna skrattade honom i ansiktet över hans författardrömmar. Marcus skrev nästintill oavbrutet, arbetade ständigt på nya skrivprojekt och slet hårt för att en dag nå fram till sina drömmars mål.

SAMTIDIGT SOM HAN skrev och närde drömmen om genombrottet drogs han neråt av en utomstående diabolisk kraft. I tonåren hade han funnit nyckeln till sin tillflykt från den bistra verkligheten. Som ung var han blyg, tyst och försiktig, att vistas i sociala sammanhang var ett skräckscenario. Han längtade bort och ville vara någon annan, någon han inte var. Han bar vemodet inom sig, som vore han stämd i en lägre tonart.

Med alkoholen öppnades dörren till världen, in till paradiset, in från landet utanför. Han var plötsligt delaktig, han behövde inte längre stå passiv vid sidan av. Allting blev möjligt när han drack, alkoholen var som en gåva från Gud. Men drickandet var ingen temporär övergående fas i tonåren för Marcus, och knappast någon gåva från högre makter. Alkoholen tog sedermera bokstavligen över hans liv. Efter några år drack han helt sonika för att klara av vardagen och han kunde ta ett par starköl
enbart för att mäkta med att ta sig ur sängen.

VID TRETTIO ÅR fyllda levde han på krogen, han var överviktig, hade fått gikt och problem med lederna. Glöden i skrivandet var släckt och drickandet i sig föreföll meningslöst, likt det mesta annat. Den 5 juli 2005 satt Marcus på soffan i sin lägenhet i Göteborg och blickade ut genom fönstret. Bakfull och halvfull på en och samma gång, sjuk, miserabel och med tjugo kilos övervikt tittade han ut över kyrkogården strax utanför. Över porten till kyrkogården stod texten ”Tänk på döden” att läsa. Han reste sig upp, klev in i duschen och tog sedan en lång promenad. Och tänkte på döden. Han bestämde sig för att söka hjälp för sin alkoholism.

– Mitt liv i slutet i Göteborg var inget liv. Jag söp som ett svin och var isolerad från allt och alla. Staden var kulturellt och medialt stängd, jag fick aldrig en chans. Så jag lämnade staden. Det är det bästa jag gjort, förklarar Marcus.

Vid samma tid slog kärleken ner i honom. Han gick ner tjugo kilo, blev nykter och flyttade till Jonna i Norrköping.

– Jag älskar Norrköping, jag är hemma här. Det tog en vecka. Jag har inte längtat till Göteborg en enda dag sedan jag flyttade hit, säger Marcus.

Och med flytten kom flytet. 2005 utkom Flyktsoda, en personlig skärskådning av alkoholismen. Handlingen kretsar kring den alkoholiserade och misslyckade skådespelaren Lukas Destino, en man som minner om Marcus själv.

– Flyktsoda är en rapport från ett helvete, det är en fimp i en pissränna. Det är min historia om hur jag blev ett fyllo. Därmed borde den vara andras historia också, eftersom det är en sjukdom med så oerhört mycket samma symptom, säger Marcus.

Marcus är idag nykter alkoholist, han skriver artiklar och debatterar om alkoholism för att belysa fördomarna kring de som är drabbade och för att bryta tystnaden kring en sjukdom som det fortfarande talas tyst om Sverige.

Idag är det skrivandet som ersatt alkoholen som bärande kraft i vardagen, arbetet har blivit Marcus drog. När han skriver sitter han i sitt arbetsrum med stängd dörr och en kopp kaffe från nio till fem. Han skriver böcker, uppträder med sin poesi och tar en dag i taget.

– Skrivandet räddar livet på mig. Det betyder allt, förklarar Marcus.

SAMMA ÅR SOM Flyktsoda publiceras tilldelas Marcus Norrköpings kulturstipendium samt ett tvåårigt arbetsstipendium från Författarfonden. Det är ett tydligt tecken på att han är på rätt väg och de fortsatta framgångarna väntar inte på sig efter flytten norröver. Han blir utnämnd till Årets östgöte och hedrad med Stora litteraturpriset för boken Landet utanför från 2003. Höjdpunkten så här långt i karriären kom då han erhöll det aktningsvärda Dan Andersson-priset.

Motiveringen för priset löd: För att han med mörk kraft och stingande vrede men även med känslighet och humor använder ordet som verktyg i sin motståndskraft mot likriktning, oförståelse och kulturell förflackning. Han är en ung självlärd språkkonstnär som idag med självklarhet går de stigar Dag Andersson en gång vandrade.

– Det var en fantastisk dag och ett oerhört erkännande, säger Marcus.

2007 GES BOKEN Svarta vykort ut, en outsägligt personlig och hjärtskärande skildring av Marcus och hans flickvän Jonnas traumatiska upplevelser under det föregånga året. Inom loppet av ett år förlorade de två barn som båda föddes för tidigt. Sonen Dante dog när navelsträngen klipptes av, samma dag som han fyllde 23 veckor. Dantes lillasyster blev endast 16 veckor, innan hon föddes i ett sent missfall. Det är en bok om sorg och tröst, men även en skarp kritik mot försumlighet och brist på empati i den svenska sjukvården.

Det är en bok för alla de som delar Marcus och Jonnas erfarenheter, en bok för de som sörjer.

– Svarta vykort är en nyttobok. Det är en bok som ska användas, slitas i, läsas då och då. Att ha varit med om att hålla två av sina för tidigt födda barn i handen förändrar en för alltid. Det har ändrat min syn på när ett liv blir ett liv, på Gud, på tröst, på Sverige, på vården i det här landet, på i stort sett allting. Det har också lämnat mig mindre rädd. Jag ser folk i ögonen idag, jag har ingenting att skämmas för. Jag vägrar finna mig i att det ligger ett lock över en massa saker i det här landet. Man måste sätta ord på sina upplevelser för att kunna sörja. Jag är väldigt stolt över att jag skrev och gav ut den boken, säger Marcus.

Svarta vykort ska även sättas upp som teaterpjäs, då som Svarta vykort – En läkares försvarstal. Marcus och skådespelaren Michael Ericsson har omarbetat boken till scenen. Pjäsen blir en monolog med omvänt perspektiv än i boken; en läkare drabbas av sorg och möter en far som just förlorat sitt barn.

– Pjäsen är tänkt som ett försonande försök till debatt, det är inte en anklagelseakt. Av den anledningen har jag gjort huvudfiguren till läkare, förklarar Marcus.

Det är ett försök att bjuda in till samtal om hur den svenska sjukvården fungerar och hur människor bemöter varandra. Pjäsen regisseras av skådespelerskan och regissören Gunilla Nyroos och ska, förutom att sättas upp på teaterscener, även turnera runt på skolor och arbetsplatser runt om i landet.

IDAG ÄR MARCUS en man med allehanda järn i elden. På fredagskvällarna är han programledare för Karlavagnen i Sveriges Radio P4, och en populär sådan. När Marcus sänder uppgår lyssnarantalet till en halv miljon människor. I programmet ringer folk in till Marcus i studion och pratar kring ett för kvällen givet tema. Marcus framför även krönikor och delger människor delar ur sitt eget liv samtidigt som han lär sig själv om andra.

Utöver Svarta vykort – en läkares försvarstal och programledarskap för Karlavagnen har Marcus en rad olika projekt i görningen framöver. Under hösten medverkar han i Kvällsöppet i TV4, den siste oktober ska hans nya roman Att leva och dö som Joe Strummer vara klar och i vår är det premiär för hans nya pjäs I skuggan av San Siro (efter Martin Bengtssons bok)

DET STÖRSTA I LIVET för Marcus i detta nu har dock inget med arbete att göra. Flickvännen Jonna är återigen gravid. Medan Jonna är sjukskriven och ligger i ömsom soffan, ömsom sängen är det Marcus som sköter hussysslorna hemmavid. De bloggar båda två om graviditeten, det stundande föräldraskapet och oron över vad som kan ske. Att dela med sig av sina känslor ger dem tröst och styrka genom alla gensvar de får från omtänksamma människor runt om i landet. Lyckliga över det stundande föräldraskapet lever samtidigt minnena kvar.

– Jag är rädd hela tiden. Exakt hela tiden. Vi vet vad som kan hända, vad som hänt innan. Vi tar en dag i taget. Det är det enda sättet att leva sitt liv, avslutar Marcus.

Text: Markus Qvist
Foto: Marcus Birro

Comments

comments