Filmkrönika4you: Bobbyvibbar

Av admin
Film
15 Okt 2013
1341 Läsningar

10 filmtwistar i toppklass:

En genial twist kan omdana en hygglig söndagsrulle till en tidlös klassiker. ”Bobbyvibbar”, dvs en kryddning med Dallas-Bobby-återuppstår-i-duschen-känslor, förekommer högt och lågt i all möjlig sorts film. Och en film kan givetvis även stjälpas av en kass Bobbyvibb. Men här kommer en genomgång av de tio bästa rullarna med twist, enligt Qvist.

OBS! ***Varning för spolilers***

the_sixth_sense

1. Sjätte sinnet
Minns att jag i biosalongen satt med Aftonbladets hyllningsrecension i tankarna. Försökte verkligen instämma i recensentens fem plus men landade ändå i ett ’allvarligt talat, så bra är den inte’…varpå slutet rullades upp. Sällan lär man få uppleva liknande rysningar framför duken, om någonsin. Oöverträffat.

2. Nyckeln till frihet
Det närmare 20 år gamla minnet av hjärnverksamheten kring frågan ’var i hela fridens namn tog han vägen?’ är fortfarande glasklar. Och de goa rysningarna när svaret så sakteliga smyger sig inpå. Fortfarande sköna slutscener att värma hjärtat med. Dessutom en av världshistoriens absolut bästa filmer, om nu någon missat det. En filmklassiker.

3. De misstänkta
En av de coolaste filmer som gjorts, med en handling som inte existerar och en historia som aldrig utspelar sig(!) Som att se en film som inte finns, för det gör den ju inte. Kevin Spacey, Benicio Del Toro och Gabriel Byrne är alla grymma i denna superrulle. Bäst är givetvis Spacey. Vem är Keyser Söze? Och Mr Kobayashi, icke att förglömma.

4. Shutter Island
Leonardo DiCaprio är en av sin generations bästa skådespelare. Har aldrig gjort en dålig roll (även om Mannen med järnmasken inte var världens bästa film). I Shutter Island behöver han dock inte göra mycket. Historien är så galet tätt packad att den briserar i ansiktet på dig och berättar sig självt. Slutet är en vattendelare. Väljer han själv?

5. Saw
Jo, faktiskt. Första filmen i serien är inte så dum, just med anledning av den snygga åtsnörningen av säcken. Aha-känsla av rang när filmens klimax långsamt vaknar till liv. Lätt att förbise det höga helhetsbetyget av den här gamla dängan. Att efterföljande kanonad av uppföljare är något så snustorrt urvattnat är ovidkommande.

6. The Mist
Begreppet maktlöshet når nya höjder när filmens huvudkaraktär bryskt inser att tiden inte direkt är hans såtaste bundis. Jag gillar inte slutet. Men vem gör det? De sista bildrutorna rör upp starkare känslor inom mig än vad få andra filmer gjort. Jag blir förbannad – på filmen, på regissören, på en orättvis värld, på….ja, säg det. Blir putt bara jag tänker på det.

7. The Others
Kanske är kontexten lite väl uppenbar. Kanske borde man ha fattat grejen. Men det gjorde man ju inte. Jag var definitivt inte beredd på det. Måhända förblindas man av rädslan inför det okända i nästa bildruta. Det är ju trots allt en skräckis. Med genialisk plot, och aha-slut enligt gamla goda mått. Så enkelt egentligen, men så skönt att bevittna sakta belysas.

8. Inception
Ingen twist i begreppets regelrätta bemärkelse, om nu ett regelverk finns i ämnet. Däremot en absolut sista bildruta som höjer ett redan högt helhetsbetyg till skyarna. Vissa uppfattar tillstymmelse till vacklande, andra inte. Sista klippet är kapat med en sådan millimeterprecision att saxljudet hörs ut i salongen. Börjar den..?

9. Old boy
Även om filmen är helt ok i övrigt, hade jag i ärlighetens namn inte kunnat återkalla mycket av filmens innehåll om det inte vore för slutet (och multifighten i korridoren). Likt i The Mist, ett avgrundsdjupt slut. Och det är mörkt där nere. Lika oåterkallelig ände som i ovan nämnda, även utan döden som avgränsare. Ett slut som etsar sig fast i minnet, mest på ont.

10. Citizen Kane
Tycka vad man vill om den här gamla Orson Welles-dängan. Vissa menar att det är tidernas bästa rulle, andra hävdar att det är en hög med dynga. Oavsett, så knyts säcken samman med sällan svårslaget motstycke i filmhistorien. Första bildrutorna med barnet lekandes i vinterlandskapet vävs läckert samman med det oåterkalleliga slutet.

Text: Markus Qvist

Comments

comments