Den bärbara vinylen är högst levande
- men det har svenska skivbolag missat
Vinylen lever åter på skivtallriken och har hjälpt skivindustrin ur dess stålbad. Men nya tider behöver också ett nytänkande. Det krävs ett mervärde idag för att köpa skivor när samma skiva finns ett knapptryck bort, vinylen kan ge det om skivbolagen bjuder till lite. Detta har bolagen förstått överallt, utom i Sverige. Finns här en dold agenda eller är dom bara korkade?
Möjligen hör jag till ett utdöende släkte, men jag köper ju faktiskt fortfarande skivor, ganska mycket skivor dessutom och allra helst fina skinande vinyler. Detta gamla format har faktiskt fått lite av en renässans de senaste åren och vi är trots allt några stycken som tycker detta är toppen, som känner att musiken lever på skivtallriken, som älskar det estetiska och att konsten inte blir reducerad till ettor & nollor.
Skivbolagen har fattat och ger idag åter ut i stort sett allt nytt även på vinyl, samtidigt som CD-erans alster också omvandlas till det nygamla formatet. Naturligtvis ser bolagen att det är ett sätt att tjäna pengar också i dessa digitala tider. Entusiasterna betalar och det krävs inga nya egentliga investeringar, tekniken, infrastrukturen och kunskapen finns där redan sen gammalt hos branschen. Kort sagt det är en win-win situation.
Men det finns ett krux, vinylspelaren har en begränsning den är inte särskilt flyttbar, den fungerar enbart hemma. Vårt musiklyssnade idag skiljer sig från vinylens storhetstid i slutet av 80-talet, vi vill ha portabelt ljud och ha det på en mängd ställen. Då kassettbandet är helt ute i bilden har vi alla våra digitala apparater; datorer, mp3-spelare, telefoner, surfplattor och allt vad det finns. För att inte tala om den amerikanska bilkulturen som är en rejäl maktfaktor för musikbranschen. Vinylen rimmar dåligt ihop med dessa faktorer.
När vinylen återuppstod insåg först de mindre skivbolagen denna problematik och använde den nya tekniken till sin fördel för att lösa den. Man erbjöd helt enkelt vinylköparna en fri nedladdning av samma skiva genom en kod som medföljde, lika enkelt som genialt och inte minst skapade man ett mervärde åt skivköparen. Snart följde de stora bolagen detta exempel och idag är det legio att ett digitalt alternativ medföljer vinylutgåvan. Nja det är en sanning med modifikation, det är legio i utlandet. För den svenska skivmarknaden verkar inte ha fattat eller vill inte fattta detta alls.
Köper du vinylskivor med svenska artister och/eller från svenska bolag finns inget digitalt alternativ med som mervärde och som löser det portabla problemet. Varför? Jag har hört flera förklaringar, olika förklaringar som inkluderar Spotify på flera vis och som att den svenska marknaden är så liten. Jag köper inte någon av dessa. Det finns svenska undantag men då talar vi om smala nischade bolag som framförallt verkar på en utländsk marknad, dessa måste helt enkelt erbjuda detta alternativ för att det är en självklarhet utomlands.
Storsäljare som t.ex. Håkan Hellström eller Thåström däremot, som båda ligger på stora skivbolag, som inte ska spelas exempelvis i en amerikansk bilstereo utan bara har en inhemsk publik kan skita i sina trogna skivköpare eller kräma ur dem på ytterligare några kronor via Spotify eller köp av nedladdningar. Jag ser det som oerhört provocerande och fruktansvärt korkat.
Det kostar inte bolagen ett smack att erbjuda ett digitalt alternativ, men det skapar för mig som skivköpare ett mervärde. Jag vill vara tydlig med att jag inte tror det är artisterna som är boven i dramat här utan det är förstås de stora stygga skivbolagen.
Det finns mer att säga och flera aspekter att belysa i frågan om format och hur vi lyssnar på vår musik. Vilka krav kan vi ställa? Vem dikterar villkoren? Jag kommer att få tillfälle att återkomma i ärendet. Häromsistens blev jag tvungen att köpa Kaahs nya platta på CD (vilket jag gärna undviker) för att jag ville ha med mig den i lurarna på utlandssemestern, andra skivor har jag faktiskt bojkottat av ren princip på grund av förekomna anledning.
Text: Matthias ”Perna” Pernhede